Det är tyst och mörkt i lägenheten, jag är ensam och skrollar igenom bilder på lediga lägenheter som andra zappar kanaler på TV.
Det är tråkigt hemma, vet inte vad jag ska göra. Se en serie? Spela TV-spel? Sova? Läsa? Nej, kolla lägenheter känns som det bästa alternativet. Jag vet knappt varför jag kollar, vi flyttade precis hit men trivs inte riktigt. Och vad känner du för mig egentligen? Är vi vänner som lever ihop eller är du faktiskt kär i mig fortfarande? Hade du för höga förväntningar på vem jag skulle vara och nu är besviken?
Jag vet inte hur du känner för du berättar inte, du säger bara att du mår dåligt och jag vet inte över vad, är det över oss? Mig? Något jag sagt eller gjort? Jag vet inte och jag känner mig så hjälplös

Kanske vore det bättre om jag flyttade, därför skrollar jag igenom lägenhet efter lägenhet.

Är du kär i mig?

Sofia Skriver Kommentera
Det är tyst och mörkt i lägenheten, jag är ensam och skrollar igenom bilder på lediga lägenheter som andra zappar kanaler på TV.
Det är tråkigt hemma, vet inte vad jag ska göra. Se en serie? Spela TV-spel? Sova? Läsa? Nej, kolla lägenheter känns som det bästa alternativet. Jag vet knappt varför jag kollar, vi flyttade precis hit men trivs inte riktigt. Och vad känner du för mig egentligen? Är vi vänner som lever ihop eller är du faktiskt kär i mig fortfarande? Hade du för höga förväntningar på vem jag skulle vara och nu är besviken?
Jag vet inte hur du känner för du berättar inte, du säger bara att du mår dåligt och jag vet inte över vad, är det över oss? Mig? Något jag sagt eller gjort? Jag vet inte och jag känner mig så hjälplös

Kanske vore det bättre om jag flyttade, därför skrollar jag igenom lägenhet efter lägenhet.
För flera år sedan önskade du och hoppades du att någon som jag skulle vilja vara med dig.
Och jag har alltid velat vara med någon som du. Någon som är så principfast, uppriktig och godhjärtad. Någon som tror på samma saker som jag gör och som strävar efter samma saker som jag gör.
Men visst krockar vi ibland, armbågar varann i sidorna och försöker knuffa oss fram. Till ingen nytta, för den som kommer fram först får ändå vänta tills den andra kommer ikapp.

...

Sofia Skriver Kommentera
För flera år sedan önskade du och hoppades du att någon som jag skulle vilja vara med dig.
Och jag har alltid velat vara med någon som du. Någon som är så principfast, uppriktig och godhjärtad. Någon som tror på samma saker som jag gör och som strävar efter samma saker som jag gör.
Men visst krockar vi ibland, armbågar varann i sidorna och försöker knuffa oss fram. Till ingen nytta, för den som kommer fram först får ändå vänta tills den andra kommer ikapp.
Han sa att jag är något extra, något som ingen annan är och som kan göra underverk.
Ibland tror jag på det, ibland inte.
När sjukdomen tar mig till den mörkaste av alla blå nyanser och jag bara ser mat överallt är det omöjligt att se hur en trasig person som jag kan göra någonting annat än just det: Tänka på mat och hata att jag inte är som alla andra. Som kan slänga ihop en portion av minsta möjliga från kylskåpet utan ångest.
Men när jag är på en ljus plats i mig själv så tror jag verkligen på det.
Att jag kan göra större underver än vad någon kan tänka sig.

Han sa att jag är mystisk, att våran ickerelation gör honom nyfiken och glad. Att bubblan omkring oss stänger ute allt annat och jag höll med. När jag pratar med honom försvinner allt som jag varit med om och jag tar fram sidor hos mig själv som legat glömda någonstans långt ner inuti mig själv.

När ingen annan ser det blåa mörker jag lever i, när ingen förutom jag själv vet hur det är att leva i allt det här, när livet rullar förbi utanför och jag stänger in mig i mig själv, när jag missar allt som mina vänner gör för att jag tänker på mat. När jag inte kan vara med, inte prata som jag gjorde förr, inte vara samma person som jag var förr för att jag slits mellan att vilja äta och veta att jag MÅSTE äta.

Då finns det ändå en person som kan ta mig tillbaka, i alla fall lite, som kan få mig att lyfta upp mig själv. Bara genom att faktiskt lyssna på mig.

Tar mig tillbaka.

Sofia Skriver Kommentera
Han sa att jag är något extra, något som ingen annan är och som kan göra underverk.
Ibland tror jag på det, ibland inte.
När sjukdomen tar mig till den mörkaste av alla blå nyanser och jag bara ser mat överallt är det omöjligt att se hur en trasig person som jag kan göra någonting annat än just det: Tänka på mat och hata att jag inte är som alla andra. Som kan slänga ihop en portion av minsta möjliga från kylskåpet utan ångest.
Men när jag är på en ljus plats i mig själv så tror jag verkligen på det.
Att jag kan göra större underver än vad någon kan tänka sig.

Han sa att jag är mystisk, att våran ickerelation gör honom nyfiken och glad. Att bubblan omkring oss stänger ute allt annat och jag höll med. När jag pratar med honom försvinner allt som jag varit med om och jag tar fram sidor hos mig själv som legat glömda någonstans långt ner inuti mig själv.

När ingen annan ser det blåa mörker jag lever i, när ingen förutom jag själv vet hur det är att leva i allt det här, när livet rullar förbi utanför och jag stänger in mig i mig själv, när jag missar allt som mina vänner gör för att jag tänker på mat. När jag inte kan vara med, inte prata som jag gjorde förr, inte vara samma person som jag var förr för att jag slits mellan att vilja äta och veta att jag MÅSTE äta.

Då finns det ändå en person som kan ta mig tillbaka, i alla fall lite, som kan få mig att lyfta upp mig själv. Bara genom att faktiskt lyssna på mig.