Han sa att jag är något extra, något som ingen annan är och som kan göra underverk.
Ibland tror jag på det, ibland inte.
När sjukdomen tar mig till den mörkaste av alla blå nyanser och jag bara ser mat överallt är det omöjligt att se hur en trasig person som jag kan göra någonting annat än just det: Tänka på mat och hata att jag inte är som alla andra. Som kan slänga ihop en portion av minsta möjliga från kylskåpet utan ångest.
Men när jag är på en ljus plats i mig själv så tror jag verkligen på det.
Att jag kan göra större underver än vad någon kan tänka sig.

Han sa att jag är mystisk, att våran ickerelation gör honom nyfiken och glad. Att bubblan omkring oss stänger ute allt annat och jag höll med. När jag pratar med honom försvinner allt som jag varit med om och jag tar fram sidor hos mig själv som legat glömda någonstans långt ner inuti mig själv.

När ingen annan ser det blåa mörker jag lever i, när ingen förutom jag själv vet hur det är att leva i allt det här, när livet rullar förbi utanför och jag stänger in mig i mig själv, när jag missar allt som mina vänner gör för att jag tänker på mat. När jag inte kan vara med, inte prata som jag gjorde förr, inte vara samma person som jag var förr för att jag slits mellan att vilja äta och veta att jag MÅSTE äta.

Då finns det ändå en person som kan ta mig tillbaka, i alla fall lite, som kan få mig att lyfta upp mig själv. Bara genom att faktiskt lyssna på mig.

Tar mig tillbaka.

Sofia Skriver Kommentera
Han sa att jag är något extra, något som ingen annan är och som kan göra underverk.
Ibland tror jag på det, ibland inte.
När sjukdomen tar mig till den mörkaste av alla blå nyanser och jag bara ser mat överallt är det omöjligt att se hur en trasig person som jag kan göra någonting annat än just det: Tänka på mat och hata att jag inte är som alla andra. Som kan slänga ihop en portion av minsta möjliga från kylskåpet utan ångest.
Men när jag är på en ljus plats i mig själv så tror jag verkligen på det.
Att jag kan göra större underver än vad någon kan tänka sig.

Han sa att jag är mystisk, att våran ickerelation gör honom nyfiken och glad. Att bubblan omkring oss stänger ute allt annat och jag höll med. När jag pratar med honom försvinner allt som jag varit med om och jag tar fram sidor hos mig själv som legat glömda någonstans långt ner inuti mig själv.

När ingen annan ser det blåa mörker jag lever i, när ingen förutom jag själv vet hur det är att leva i allt det här, när livet rullar förbi utanför och jag stänger in mig i mig själv, när jag missar allt som mina vänner gör för att jag tänker på mat. När jag inte kan vara med, inte prata som jag gjorde förr, inte vara samma person som jag var förr för att jag slits mellan att vilja äta och veta att jag MÅSTE äta.

Då finns det ändå en person som kan ta mig tillbaka, i alla fall lite, som kan få mig att lyfta upp mig själv. Bara genom att faktiskt lyssna på mig.
Jag hör ingenting annat än att hon hulkar i andra änden av luren, försöker få fram vad det är som hänt och sagts men det går inte. Och det finns ingenting som jag kan säga, även om jag önskar att det bara fanns en endaste sak jag kunde säga som skulle rätta till allting. Som skulle kunna göra så att allt skulle vara precis som för några dagar sedan. Men det finns inte och jag vet inte vad jag ska göra, jag sitter där. Helt hjälplös, tyst och bara lyssnar, jag kan nästan höra hennes tårar falla ner mot det kalla marmorgolvet i hans trapphus.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.

Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.

Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.


Jag känner det som du känner

Kärlek Kommentera
Jag hör ingenting annat än att hon hulkar i andra änden av luren, försöker få fram vad det är som hänt och sagts men det går inte. Och det finns ingenting som jag kan säga, även om jag önskar att det bara fanns en endaste sak jag kunde säga som skulle rätta till allting. Som skulle kunna göra så att allt skulle vara precis som för några dagar sedan. Men det finns inte och jag vet inte vad jag ska göra, jag sitter där. Helt hjälplös, tyst och bara lyssnar, jag kan nästan höra hennes tårar falla ner mot det kalla marmorgolvet i hans trapphus.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.

Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.

Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.