Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?

Att älska någon man hatar och att hata någon man älskar

Sofia skriver om Kommentera
Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?
Jag vet inte vem jag är för dig, en liten lort kanske? En som inte är värd att presenteras för någon du varit med innan mig? 

En liten lort

Kärlek Kommentera
Jag vet inte vem jag är för dig, en liten lort kanske? En som inte är värd att presenteras för någon du varit med innan mig? 
Du har tagit din jacka och dina skor, pussat hejdå och cyklat iväg med dina kompisar i regnet. Sommarregnet. 
Jag ligger kvar hemma, inomhus, känner mig ensam. Ni frågade om jag skulle med men jag tackade nej. Jag ångrar mig fast ändå inte. 

Täcket och jag har blivit som ett nu, jag ligger omsluten av värmen och lyssnar på det tysta regnet som faller mot trädens bladverk. 
Känns skönt fast ensamt. 
Jag är trött på mitt eget sällskap, ofta får jag lust att sluta vara mig själv, vara någon annan. Fast jag trivs ändå ganska bra som mig själv. Ja, om jag slapp se ut som jag gör då, då hade jag trivts bra med att vara jag. 
Mina egenskaper är bra, jag är ingen dålig människa, jag har bra värderingar och principer som jag står fast vid. Jag ser gott i alla jag möter och har en tro på kärleken. Kärleken till världen och människorna i den. 

Jag önskar att du kunde se den jag är, långt innanför mitt skal. Mitt sjukdomsskal som tär på dig så mycket, som tär på oss säger du. Jag önskar att du kunde se att jag fortfarande har samma kärleksfulla syn på världen, samma magiska inställning till mina medmänniskor och jag önskar att du kunde se att jag fortfarande är fylld av kärlek. Men du ser bara den kroppen jag inte vill ha. Den där knäskålarna skaver mot varandra, armbågarna skär in och rumpan försvunnit. 
Du ser bara skalet jag inte vill vara. 

Du ser inte den kärleksfulla människan som har lätt för att förlåta och be om förlåtelse. 
Du ser inte den som kan förstå andra och den som finns där genom allt. 
Du ser någon jag egentligen inte är och jag vet inte om du någonsin kommer att se mig för den jag faktiskt är. 

Håll fast vid dina drömmar och vid kärleken

Kärlek Kommentera
Du har tagit din jacka och dina skor, pussat hejdå och cyklat iväg med dina kompisar i regnet. Sommarregnet. 
Jag ligger kvar hemma, inomhus, känner mig ensam. Ni frågade om jag skulle med men jag tackade nej. Jag ångrar mig fast ändå inte. 

Täcket och jag har blivit som ett nu, jag ligger omsluten av värmen och lyssnar på det tysta regnet som faller mot trädens bladverk. 
Känns skönt fast ensamt. 
Jag är trött på mitt eget sällskap, ofta får jag lust att sluta vara mig själv, vara någon annan. Fast jag trivs ändå ganska bra som mig själv. Ja, om jag slapp se ut som jag gör då, då hade jag trivts bra med att vara jag. 
Mina egenskaper är bra, jag är ingen dålig människa, jag har bra värderingar och principer som jag står fast vid. Jag ser gott i alla jag möter och har en tro på kärleken. Kärleken till världen och människorna i den. 

Jag önskar att du kunde se den jag är, långt innanför mitt skal. Mitt sjukdomsskal som tär på dig så mycket, som tär på oss säger du. Jag önskar att du kunde se att jag fortfarande har samma kärleksfulla syn på världen, samma magiska inställning till mina medmänniskor och jag önskar att du kunde se att jag fortfarande är fylld av kärlek. Men du ser bara den kroppen jag inte vill ha. Den där knäskålarna skaver mot varandra, armbågarna skär in och rumpan försvunnit. 
Du ser bara skalet jag inte vill vara. 

Du ser inte den kärleksfulla människan som har lätt för att förlåta och be om förlåtelse. 
Du ser inte den som kan förstå andra och den som finns där genom allt. 
Du ser någon jag egentligen inte är och jag vet inte om du någonsin kommer att se mig för den jag faktiskt är.