Jag vet inte vem jag är för dig, en liten lort kanske? En som inte är värd att presenteras för någon du varit med innan mig? 

En liten lort

Kärlek Kommentera
Jag vet inte vem jag är för dig, en liten lort kanske? En som inte är värd att presenteras för någon du varit med innan mig? 
Du har tagit din jacka och dina skor, pussat hejdå och cyklat iväg med dina kompisar i regnet. Sommarregnet. 
Jag ligger kvar hemma, inomhus, känner mig ensam. Ni frågade om jag skulle med men jag tackade nej. Jag ångrar mig fast ändå inte. 

Täcket och jag har blivit som ett nu, jag ligger omsluten av värmen och lyssnar på det tysta regnet som faller mot trädens bladverk. 
Känns skönt fast ensamt. 
Jag är trött på mitt eget sällskap, ofta får jag lust att sluta vara mig själv, vara någon annan. Fast jag trivs ändå ganska bra som mig själv. Ja, om jag slapp se ut som jag gör då, då hade jag trivts bra med att vara jag. 
Mina egenskaper är bra, jag är ingen dålig människa, jag har bra värderingar och principer som jag står fast vid. Jag ser gott i alla jag möter och har en tro på kärleken. Kärleken till världen och människorna i den. 

Jag önskar att du kunde se den jag är, långt innanför mitt skal. Mitt sjukdomsskal som tär på dig så mycket, som tär på oss säger du. Jag önskar att du kunde se att jag fortfarande har samma kärleksfulla syn på världen, samma magiska inställning till mina medmänniskor och jag önskar att du kunde se att jag fortfarande är fylld av kärlek. Men du ser bara den kroppen jag inte vill ha. Den där knäskålarna skaver mot varandra, armbågarna skär in och rumpan försvunnit. 
Du ser bara skalet jag inte vill vara. 

Du ser inte den kärleksfulla människan som har lätt för att förlåta och be om förlåtelse. 
Du ser inte den som kan förstå andra och den som finns där genom allt. 
Du ser någon jag egentligen inte är och jag vet inte om du någonsin kommer att se mig för den jag faktiskt är. 

Håll fast vid dina drömmar och vid kärleken

Kärlek Kommentera
Du har tagit din jacka och dina skor, pussat hejdå och cyklat iväg med dina kompisar i regnet. Sommarregnet. 
Jag ligger kvar hemma, inomhus, känner mig ensam. Ni frågade om jag skulle med men jag tackade nej. Jag ångrar mig fast ändå inte. 

Täcket och jag har blivit som ett nu, jag ligger omsluten av värmen och lyssnar på det tysta regnet som faller mot trädens bladverk. 
Känns skönt fast ensamt. 
Jag är trött på mitt eget sällskap, ofta får jag lust att sluta vara mig själv, vara någon annan. Fast jag trivs ändå ganska bra som mig själv. Ja, om jag slapp se ut som jag gör då, då hade jag trivts bra med att vara jag. 
Mina egenskaper är bra, jag är ingen dålig människa, jag har bra värderingar och principer som jag står fast vid. Jag ser gott i alla jag möter och har en tro på kärleken. Kärleken till världen och människorna i den. 

Jag önskar att du kunde se den jag är, långt innanför mitt skal. Mitt sjukdomsskal som tär på dig så mycket, som tär på oss säger du. Jag önskar att du kunde se att jag fortfarande har samma kärleksfulla syn på världen, samma magiska inställning till mina medmänniskor och jag önskar att du kunde se att jag fortfarande är fylld av kärlek. Men du ser bara den kroppen jag inte vill ha. Den där knäskålarna skaver mot varandra, armbågarna skär in och rumpan försvunnit. 
Du ser bara skalet jag inte vill vara. 

Du ser inte den kärleksfulla människan som har lätt för att förlåta och be om förlåtelse. 
Du ser inte den som kan förstå andra och den som finns där genom allt. 
Du ser någon jag egentligen inte är och jag vet inte om du någonsin kommer att se mig för den jag faktiskt är. 
Jag hör ingenting annat än att hon hulkar i andra änden av luren, försöker få fram vad det är som hänt och sagts men det går inte. Och det finns ingenting som jag kan säga, även om jag önskar att det bara fanns en endaste sak jag kunde säga som skulle rätta till allting. Som skulle kunna göra så att allt skulle vara precis som för några dagar sedan. Men det finns inte och jag vet inte vad jag ska göra, jag sitter där. Helt hjälplös, tyst och bara lyssnar, jag kan nästan höra hennes tårar falla ner mot det kalla marmorgolvet i hans trapphus.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.

Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.

Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.


Jag känner det som du känner

Kärlek Kommentera
Jag hör ingenting annat än att hon hulkar i andra änden av luren, försöker få fram vad det är som hänt och sagts men det går inte. Och det finns ingenting som jag kan säga, även om jag önskar att det bara fanns en endaste sak jag kunde säga som skulle rätta till allting. Som skulle kunna göra så att allt skulle vara precis som för några dagar sedan. Men det finns inte och jag vet inte vad jag ska göra, jag sitter där. Helt hjälplös, tyst och bara lyssnar, jag kan nästan höra hennes tårar falla ner mot det kalla marmorgolvet i hans trapphus.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.

Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.

Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.