Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?

Att älska någon man hatar och att hata någon man älskar

Sofia skriver om Kommentera
Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?
Mina handleder har blivit smala, armbanden passar inte längre och jag får blåmärken på armbågarna och höfterna hela tiden.
Jag försöker att lägga täcket mellan knäna när jag ska sova, för att kyla ljumskarna tänker jag, men innerst inne vet jag att det är för att det gör ont när mina beniga knän skaver emot varandra.

Jag vaknar tillsammans med dig, sängen är varm och lakanen har slingrat sig obehagligt kring mina ben, du sover som en stock med ryggen mot mig och även fast jag inte ser ditt ansikte vet jag precis hur du ser ut. Helt blickstilla ligger du och ögonen rör sig inte under ögonlocken.
Ibland när du vaknar säger du att du har drömt konstiga saker men det ser aldrig ut som det när du ligger där, alla muskler i ditt ansikte utslätade och stilla.
Jag känner mig lite ensam när jag ligger där och tittar på strimman av ljus som letar sig förbi rullgardinen.
I ett parallellt universum ligger jag på samma sätt men sekunden efter stiger jag upp för att gå ut i köket och fixa en rejäl frukost. En sådan som jag minns att pappa brukade göra till hela familjen på helgerna när jag var liten.
Men det här är inget parallellt universum och jag stiger inte upp för att göra frukost utan jag stiger upp för att inte ligga kvar och tänka på mat. Jag stiger upp för att försvinna in i tv-serievärlden och jag äter ingen frukost och ingen lunch.
Solen skiner in genom de stora vardagsrumsfönstren och gör min rygg fuktig och växterna torra. På gatan utanför vet jag att grannarna cyklar förbi och deras liv fortsätter trots att mitt verkar stå stilla och jag känner mig så ensam.
Som att ingen i hela världen någonsin känt det som jag känner, tänkt de tankarna som jag tänker och levt ett så icke-liv som jag liver. Men jag vet att det finns dem som har känt samma saker och värre än det, och som knappt lever sitt icke-liv men i alla fall lever. Jag ser dem överallt, på alla websidor, i affärerna och i alla kvällstidningar. Jag ser dem överallt men känner mig ändå ensam, som att jag ändå är den enda i hela världen med detta hemska i hela min kropp. Detta stora mörka som jag så gärna vill bli av med men som på något sätt lyckats växa fast i mig under alla år detta har varit en del av mitt liv, en fungerade del tills för snart ett år sedan men ändå en del.  

Jag försöker hålla uppe en fasad om att allt är okej, att jag inte är utmattad och att jag inte alls har en sprängande huvudvärk som gör mig illamående. Att jag inte blir helt slut av en två kilometer lång runda på inlines, att jag inte alls fryser när alla andra svettas och att fjunen som gör mig käklinje luden inte alls beror på minskande underhudsfett.
Fast jag vet såklart varför huvudvärken inte släpper och jag vet varför jag behöver en tröja extra och jag vet också hur lätt det borde vara. Ät bara? Ta en godis om du vill, en extra slev köttfärssås, ett glas läsk. Om du vill, gör det bara? Men nej, det är inte så enkelt men det svåraste är nog att jag inte kan förklara varför det inte är det.

Ensam

Sofia skriver om Kommentera
Mina handleder har blivit smala, armbanden passar inte längre och jag får blåmärken på armbågarna och höfterna hela tiden.
Jag försöker att lägga täcket mellan knäna när jag ska sova, för att kyla ljumskarna tänker jag, men innerst inne vet jag att det är för att det gör ont när mina beniga knän skaver emot varandra.

Jag vaknar tillsammans med dig, sängen är varm och lakanen har slingrat sig obehagligt kring mina ben, du sover som en stock med ryggen mot mig och även fast jag inte ser ditt ansikte vet jag precis hur du ser ut. Helt blickstilla ligger du och ögonen rör sig inte under ögonlocken.
Ibland när du vaknar säger du att du har drömt konstiga saker men det ser aldrig ut som det när du ligger där, alla muskler i ditt ansikte utslätade och stilla.
Jag känner mig lite ensam när jag ligger där och tittar på strimman av ljus som letar sig förbi rullgardinen.
I ett parallellt universum ligger jag på samma sätt men sekunden efter stiger jag upp för att gå ut i köket och fixa en rejäl frukost. En sådan som jag minns att pappa brukade göra till hela familjen på helgerna när jag var liten.
Men det här är inget parallellt universum och jag stiger inte upp för att göra frukost utan jag stiger upp för att inte ligga kvar och tänka på mat. Jag stiger upp för att försvinna in i tv-serievärlden och jag äter ingen frukost och ingen lunch.
Solen skiner in genom de stora vardagsrumsfönstren och gör min rygg fuktig och växterna torra. På gatan utanför vet jag att grannarna cyklar förbi och deras liv fortsätter trots att mitt verkar stå stilla och jag känner mig så ensam.
Som att ingen i hela världen någonsin känt det som jag känner, tänkt de tankarna som jag tänker och levt ett så icke-liv som jag liver. Men jag vet att det finns dem som har känt samma saker och värre än det, och som knappt lever sitt icke-liv men i alla fall lever. Jag ser dem överallt, på alla websidor, i affärerna och i alla kvällstidningar. Jag ser dem överallt men känner mig ändå ensam, som att jag ändå är den enda i hela världen med detta hemska i hela min kropp. Detta stora mörka som jag så gärna vill bli av med men som på något sätt lyckats växa fast i mig under alla år detta har varit en del av mitt liv, en fungerade del tills för snart ett år sedan men ändå en del.  

Jag försöker hålla uppe en fasad om att allt är okej, att jag inte är utmattad och att jag inte alls har en sprängande huvudvärk som gör mig illamående. Att jag inte blir helt slut av en två kilometer lång runda på inlines, att jag inte alls fryser när alla andra svettas och att fjunen som gör mig käklinje luden inte alls beror på minskande underhudsfett.
Fast jag vet såklart varför huvudvärken inte släpper och jag vet varför jag behöver en tröja extra och jag vet också hur lätt det borde vara. Ät bara? Ta en godis om du vill, en extra slev köttfärssås, ett glas läsk. Om du vill, gör det bara? Men nej, det är inte så enkelt men det svåraste är nog att jag inte kan förklara varför det inte är det.