Allt är förändrat, ingenting är som det var förut fast ändå precis likadant. 
Känns som mitt liv är en oändlig loop som aldrig slutar. En liggande åtta. 
 
Klockan ringer, jag vaknar, snoozar. Snoozar fem gånger sen får jag stressa. Steker mina morgonägg samtidigt som jag packar väskan, slänger i mig maten och borstar tänderna innan jag hunnit svälja sista tuggan. Nästan. 
 
Jobbar. Tränar. Äter. Sover. 
Samma sak som det var förut. Fast ändå är allt förändrat.
Du är inte här längre. Dina saker är här. Allt här påminner om dig och tanken på att flytta ifrån det som var vårat gör mig yr. Yr av saknad och seperationsångest men också av förväntan.
Vad är det som kommer nu? Vad händer i nästa kapitel. Jag måste vända blad. Gå vidare. Vara glad över vem jag är, vad jag gjorde, att jag tog ett steg för min egen skull.
Men det är svårt att släppa in någon annan. Någon som kanske inte förstår mig, någon jag inte litar på. Någon jag inte känner utan och innan, någon som inte känner mig. Som inte vet mina brister, som inte vet vad jag behöver. Allt med det här känns läskigt för mig, skrämmande, nytt, ofattbart. 
Det har gått en tid nu och jag borde ha vant mig. Och på många sätt har jag kanske det. Jag gör saker jag inte gjorde innan och vissa saker jag gjorde innan gör jag inte längre. De känns inte viktiga längre. Så det går framåt. Jag känner nu. Jag bryr mig. Bryr mig om mig själv och om andra saker. Saker jag hade svårt att bry mig om för två månader sedan. 
Tappar fortfarande orden, svårt att fokusera på samtal, filmer, texter. Men det går bättre nu. 

Kommer jag komma över dig?

Allmänt Kommentera
Allt är förändrat, ingenting är som det var förut fast ändå precis likadant. 
Känns som mitt liv är en oändlig loop som aldrig slutar. En liggande åtta. 
 
Klockan ringer, jag vaknar, snoozar. Snoozar fem gånger sen får jag stressa. Steker mina morgonägg samtidigt som jag packar väskan, slänger i mig maten och borstar tänderna innan jag hunnit svälja sista tuggan. Nästan. 
 
Jobbar. Tränar. Äter. Sover. 
Samma sak som det var förut. Fast ändå är allt förändrat.
Du är inte här längre. Dina saker är här. Allt här påminner om dig och tanken på att flytta ifrån det som var vårat gör mig yr. Yr av saknad och seperationsångest men också av förväntan.
Vad är det som kommer nu? Vad händer i nästa kapitel. Jag måste vända blad. Gå vidare. Vara glad över vem jag är, vad jag gjorde, att jag tog ett steg för min egen skull.
Men det är svårt att släppa in någon annan. Någon som kanske inte förstår mig, någon jag inte litar på. Någon jag inte känner utan och innan, någon som inte känner mig. Som inte vet mina brister, som inte vet vad jag behöver. Allt med det här känns läskigt för mig, skrämmande, nytt, ofattbart. 
Det har gått en tid nu och jag borde ha vant mig. Och på många sätt har jag kanske det. Jag gör saker jag inte gjorde innan och vissa saker jag gjorde innan gör jag inte längre. De känns inte viktiga längre. Så det går framåt. Jag känner nu. Jag bryr mig. Bryr mig om mig själv och om andra saker. Saker jag hade svårt att bry mig om för två månader sedan. 
Tappar fortfarande orden, svårt att fokusera på samtal, filmer, texter. Men det går bättre nu. 
Jag har inga ord i mig. Inga boktäver kommer ur mig. 
Jag kan inte sätta ord på känslorna som jag inte känner. Jag vet inte vad jag känner. 
Jag blir inte ledsen, jag blir inte arg eller glad. 
 
Mest av allt är jag bara tom. Tom på ord. Tom på känslor.
Jag har svårt att prata, stakar mig. Säger fel namn fast jag vet vad personen jag pratar med heter. Stammar. Tappar orden mitt i en mening. Jag kan inte formulera mig så bra. Kommer av mig. Måste stanna upp.
Tänka efter. Vad var det jag tänkte säga? 
Och när någon pratar med mig flackar jag med blicken. Tittar på klockan, ut genom fönstret. Upp i taket, ner i bordet, på mina händer. På personens tröja. Överallt förutom i personens ögon. 

Jag slutar varje tankebana i : Äsch, jag bryr mig ändå inte. 
 
Äsch, jag bryr mig ändå inte. 
 

Äsch

Sofia Skriver Kommentera
Jag har inga ord i mig. Inga boktäver kommer ur mig. 
Jag kan inte sätta ord på känslorna som jag inte känner. Jag vet inte vad jag känner. 
Jag blir inte ledsen, jag blir inte arg eller glad. 
 
Mest av allt är jag bara tom. Tom på ord. Tom på känslor.
Jag har svårt att prata, stakar mig. Säger fel namn fast jag vet vad personen jag pratar med heter. Stammar. Tappar orden mitt i en mening. Jag kan inte formulera mig så bra. Kommer av mig. Måste stanna upp.
Tänka efter. Vad var det jag tänkte säga? 
Och när någon pratar med mig flackar jag med blicken. Tittar på klockan, ut genom fönstret. Upp i taket, ner i bordet, på mina händer. På personens tröja. Överallt förutom i personens ögon. 

Jag slutar varje tankebana i : Äsch, jag bryr mig ändå inte. 
 
Äsch, jag bryr mig ändå inte. 
 
Jag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.

Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig. 
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.

Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.

Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.

Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.

 

Mörkaste mörker

Allmänt Kommentera
Jag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.

Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig. 
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.

Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.

Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.

Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.