Jag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.
Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig.
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.
Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.
Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.
Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.
Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig.
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.
Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.
Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.
Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.
Mörkaste mörker
Allmänt KommenteraJag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.
Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig.
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.
Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.
Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.
Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.
Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig.
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.
Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.
Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.
Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.