Jag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.

Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig. 
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.

Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.

Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.

Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.

 

Mörkaste mörker

Allmänt Kommentera
Jag föll handlöst så fort jag såg dig, så fort du log mot mig och första gången du rörde vid min hud var jag förlorad.
Jag visste det direkt även fast jag inte sa något. Jag visste det även fast jag låtsades som någonting annat och jag visste det fastän jag inte ville tro det.
På lika många sätt som det var fel var det också rätt.

Du var där, fanns där.
Gjorde mig till någon jag tyckte bättre om.
Hjälpte mig att se det bästa i att vara jag och du tyckte om det jag ogillade med mig. 
Du bekräftade mig på ett sätt jag tidigare trott var omöjligt, du sa saker ingen sagt förut. Men framför allt du fanns där, vad det än gällde, vad jag än hade gjort och hur ledsen jag än var så fanns du där, du såg fortfarande på mig på samma sätt och tyckte fortfarande om mig lika mycket.

Tills den dagen då jag hade gått ner några kilon för mycket, den dagen då du upptäckte att jag inte åt lika ofta längre, att jag började hoppa över en, två, tre måltider om dagen. Du fanns fortfarande där, bar mig igenom den första delen av tunneln men den tog inte slut där vi trodde, den var så mycket längre och du såg inte på mig på samma sätt som du gjort tidigare.
Du släppte ner mig. Härifrån skulle jag få gå själv.

Ibland har du kunnat hjälpa mig genom de allra mörkaste delarna men ibland har du velat vända tillbaka, det går inte vända tillbaka. Du kan bryta dig ut men jag är fast, jag måste ta mig igenom, för mig finns ingen återvändo, inget bryta igenom. För mig finns det bara att fortsätta gå framåt. Ta mig igenom tunneln. Hur lång och mörk den än må vara så måste jag igenom.
Med eller utan dig måste jag hitta slutet på tunneln, även fast du inte finns kvar vid slutet av tunneln och även fast du aldrig kommer att se på mig på det sättet igen så måste jag ut på andra sidan.

Jag kommer att ha betalat ett högt pris när jag står med solen i ögonen i öppningen av tunneln, jag kommer att ha betalat ett så mycket högre pris än vad jag från början trodde.

 
En natt öppnade jag mig för dig, försökte berätta om det som ingen kan berätta om. Försökte få dig att förstå hur viktigt det var för mig att prata om, hur viktigt det var att du skulle förstå. Se en ny del av min värld ingen annan fått vara med i.

Utkast: Dec. 23, 2014

Allmänt Kommentera
En natt öppnade jag mig för dig, försökte berätta om det som ingen kan berätta om. Försökte få dig att förstå hur viktigt det var för mig att prata om, hur viktigt det var att du skulle förstå. Se en ny del av min värld ingen annan fått vara med i.
Ligger ensam i våran säng som så många nätter förr. Det är inte det att jag ligger och väntar på att han ska komma hem, jag vet att han inte kommer före 07.10 ändå. Jag vet det för det första han gör när han kommer innanför dörren är att först säga hej till våran katt och sen komma och pussa mig över hela mitt ansikte. Han tror att han väcker mig då fast oftast vaknar jag redan när han sätter nyckeln i låset. 
Det är bara det att det är så himla ensamt att känna halva sängen bakom ryggen, tom. Det är bara det att det är så himla ensamt och svårt och kallt när det inte ligger någon på höger sida och drar en tätt intill. Men det finns ändå ingenting som är bättre än att höra honom viska haloj du, till våran katt. 

Haloj du

Allmänt Kommentera
Ligger ensam i våran säng som så många nätter förr. Det är inte det att jag ligger och väntar på att han ska komma hem, jag vet att han inte kommer före 07.10 ändå. Jag vet det för det första han gör när han kommer innanför dörren är att först säga hej till våran katt och sen komma och pussa mig över hela mitt ansikte. Han tror att han väcker mig då fast oftast vaknar jag redan när han sätter nyckeln i låset. 
Det är bara det att det är så himla ensamt att känna halva sängen bakom ryggen, tom. Det är bara det att det är så himla ensamt och svårt och kallt när det inte ligger någon på höger sida och drar en tätt intill. Men det finns ändå ingenting som är bättre än att höra honom viska haloj du, till våran katt.