sofiasandberg.blogg.se/ss

Allt är förändrat, ingenting är som det var förut fast ändå precis likadant. 

Känns som mitt liv är en oändlig loop som aldrig slutar. En liggande åtta. 

 

Klockan ringer, jag vaknar, snoozar. Snoozar fem gånger sen får jag stressa. Steker mina morgonägg samtidigt som jag packar väskan, slänger i mig maten och borstar tänderna innan jag hunnit svälja sista tuggan. Nästan. 

 

Jobbar. Tränar. Äter. Sover. 

Samma sak som det var förut. Fast ändå är allt förändrat.

Du är inte här längre. Dina saker är här. Allt här påminner om dig och tanken på att flytta ifrån det som var vårat gör mig yr. Yr av saknad och seperationsångest men också av förväntan.
Vad är det som kommer nu? Vad händer i nästa kapitel. Jag måste vända blad. Gå vidare. Vara glad över vem jag är, vad jag gjorde, att jag tog ett steg för min egen skull.
Men det är svårt att släppa in någon annan. Någon som kanske inte förstår mig, någon jag inte litar på. Någon jag inte känner utan och innan, någon som inte känner mig. Som inte vet mina brister, som inte vet vad jag behöver. Allt med det här känns läskigt för mig, skrämmande, nytt, ofattbart. 

Det har gått en tid nu och jag borde ha vant mig. Och på många sätt har jag kanske det. Jag gör saker jag inte gjorde innan och vissa saker jag gjorde innan gör jag inte längre. De känns inte viktiga längre. Så det går framåt. Jag känner nu. Jag bryr mig. Bryr mig om mig själv och om andra saker. Saker jag hade svårt att bry mig om för två månader sedan. 
Tappar fortfarande orden, svårt att fokusera på samtal, filmer, texter. Men det går bättre nu.