Det är onsdag och jag vet att du började dagen på sämsta tänbara sätt och att du har skämts hela dagen.
Äcklats av dig själv och smaken i din mun.
Du tänker att om du blir lite bättre, gladare, roligare och framför allt snabbare på morgonen så kommer det att bli mycket bättre. Men det är svårt att vara snabbare på morgonen när du redan hoppar över frukosten och ni är fyra personer som delar på en toalett.
Kanske om du går ner lite i vikt? Tappar några kilo och testar en annan sport? Springer snabbare på träningen? Vinner den där tävlingen i helgen?
En kompis ringer, frågar om du ska med och äta pizza, du tackar nej. Precis som du gjort de senaste gångerna. Kompisarna börjar undra varför du aldrig ska med längre? Du säger att ni precis ätit fast klockan bara är fyra på eftermiddagen och varken mamma eller pappa är hemma ännu.
Magen kurrar. Skriker på dig att du ska äta. Men du ignorerar den.
Åker iväg på träningen, springer snabbt snabbt igenom en skog tillsammans med en klubbkompis.
Efter träningen duschar du länge i klubbhuset, bastar lite och när du ska cykla hem frågar tränarna om du kanske vill ha lite fika? En macka?
Du säger att mamma har maten färdig hemma så du ska snabbt cykla hem nu.
Jaha okej, ses på tävlingen på lördag. Bellas mamma kör, vet du? säger dem och vänder sig åter till samtalet om upplägget för lördagens tävling.
När du kommer hem står mycket riktigt maten på bordet och du sätter dig tillsammans med dina föräldrar. Tar bara en liten portion köttfärssås och mamma undrar om du kanske inte ska ta lite till ändå? Du har ju precis tränat. Hur långt sprang ni idag? Och känns det bra inför lördag? Är det våran tur att köra?
Nej, jag fikade efter träningen tillsammans med de andra så jag är inte så hungrig. Och nej, Isabells mamma kör och ja det känns bra. Sprang inte så längt ikväll, vi övade mest på läsa kartan och kompsassen. Svarar du och stirrar på den lilla portionen köttfärsås. Egentligen är du utsvulten.
Jag minns inte hur länge det var såhär för dig eller om det någonsin upphörde.
Jag är ju tillbaka i de där tankarna nu. Att så länge jag springer lite snabbare, är lite gladare och kanske testar en ny sport så kommer allting att bli bra.
Så kanske att det aldrig upphörde helt, vi blev bara bättre du och jag, på att sammarbeta.
Varför gör vi inte det nu då? Varför känner jag som du gjorde då? Och varför är det lika läskigt för mig att be om hjälp som det var för dig? Regerade du ens på dina tankar? Visste du vad som höll på att hända?
Jag minns den där boken du läste, egentligen var det en uppgift i skolan att man skulle läsa en bok och du bara tog någon där i hyllan som bibloitikarien pekade ut passade tjejer i din ålder. Du bara tog den, på måfå.
På omslaget var det en suddig bild på en tjej som såg ut att springa i en skog och du tänkte att det där kan ju vara jag. Den här tar jag.
Och du läste ut den på två dagar, kunde inte släppa den. Den handlade om en tjej som nästan aldrig åt och ibland åt hon men då gick hon upp mitt i natten och åt upp allt som fanns och sen kräktes hon på toaletten. Hon sprang varv efter varv på ett elljusspår och åt bara ett äpple under flera dagar.
Jag minns inte exakt vad du tyckte om boken, jag vet bara att jag har tänkt på den ganska ofta sedan dess. Jag vet inte vad den heter eller vem som skrev den. Hade jag läst den så hade jag nog inte alls gillat den och speciellt inte tyckt att du skulle läsa den. Du som är så tunn och bräcklig, fast det tycker ju inte du. Och det är ju ingen som sagt något så det tycker nog ingen annan heller.
Det är du, men det döljs under dina muskulösa armar, ben och mage. Du är starkare än killarna i din klass. Till och med starkare än vissa av de äldre killarna.
Det är det du får höra, att du är så stor och stark. Arma-starke som dina föräldrar säger.
En fin komplimang, det vet jag att du tycker och det med all rätt.
Och man ska bara bita ihop, det finns dem som har det svårare och ingen skulle någonsin ge sig på dig fysiskt. För alla vet att du är stark och du har visat att brottas kan du. Och springa snabbt också. Och till och med slå hårt. Det är det du tänker på när du cyklar de där kilometrarna till skolan och när du ska cykla hem igen har någon kastat cykeln i ån.
Bara att bita ihop.
Snart är det sommarlov och då ska ni flytta. Då kommer det att bli bättre. Då kommer du att slippa cykla och få åka skolbuss till skolan varje dag. Då kommer allting att bli bättre.
Den bussen åker ju nästan alla dina kompisar med.
Men det blev inte speciellt mycket bättre, faktiskt bara tvärtom. Mindre mat hamnade i din mage, viket ledde till fler besvär med magen och du ville bara bli starkare, bättre, testade nya sporter. Tränade hårdare. Och fler som pekade och viskade bakom din rygg. Och du blev bara smalare, smalare och smalare.
Till slut blir det bättre, det vill jag att du ska veta. Livet blir ljusare, roligare, gladare men framför allt, synen du har på dig sjäv förändras och du börjar att älska dig själv. Det kommer att krävas en flytt till en större stad, ett bryt med gamla kompisar och helt färska nya kompisar. Men du börjar att älska dig själv och det är det viktigaste!
Nu är jag tillbaka där du var, i den skeva självbilden.
Där jag tror att allt kommer att bli bättre bara jag gör lite bättre ifrån mig, springer snabbare eller tränar hårdare. Men jag ska inte svika dig, inte låta det du tog dig igenom vara förjäves. Så därför har jag bett om hjälp. Och jag kommer att få det, jag kommer att bli frisk. För din skull!
För att känslorna som vi har för mat, det ska inte våra framtida jag behöva ha. Vi ska vara dem vi är och vi ska vara glada för det! Vi ska kunna äta gott, njuta av all god mat som ställs framför oss och vi ska älska oss själva.
Äcklats av dig själv och smaken i din mun.
Du tänker att om du blir lite bättre, gladare, roligare och framför allt snabbare på morgonen så kommer det att bli mycket bättre. Men det är svårt att vara snabbare på morgonen när du redan hoppar över frukosten och ni är fyra personer som delar på en toalett.
Kanske om du går ner lite i vikt? Tappar några kilo och testar en annan sport? Springer snabbare på träningen? Vinner den där tävlingen i helgen?
En kompis ringer, frågar om du ska med och äta pizza, du tackar nej. Precis som du gjort de senaste gångerna. Kompisarna börjar undra varför du aldrig ska med längre? Du säger att ni precis ätit fast klockan bara är fyra på eftermiddagen och varken mamma eller pappa är hemma ännu.
Magen kurrar. Skriker på dig att du ska äta. Men du ignorerar den.
Åker iväg på träningen, springer snabbt snabbt igenom en skog tillsammans med en klubbkompis.
Efter träningen duschar du länge i klubbhuset, bastar lite och när du ska cykla hem frågar tränarna om du kanske vill ha lite fika? En macka?
Du säger att mamma har maten färdig hemma så du ska snabbt cykla hem nu.
Jaha okej, ses på tävlingen på lördag. Bellas mamma kör, vet du? säger dem och vänder sig åter till samtalet om upplägget för lördagens tävling.
När du kommer hem står mycket riktigt maten på bordet och du sätter dig tillsammans med dina föräldrar. Tar bara en liten portion köttfärssås och mamma undrar om du kanske inte ska ta lite till ändå? Du har ju precis tränat. Hur långt sprang ni idag? Och känns det bra inför lördag? Är det våran tur att köra?
Nej, jag fikade efter träningen tillsammans med de andra så jag är inte så hungrig. Och nej, Isabells mamma kör och ja det känns bra. Sprang inte så längt ikväll, vi övade mest på läsa kartan och kompsassen. Svarar du och stirrar på den lilla portionen köttfärsås. Egentligen är du utsvulten.
Jag minns inte hur länge det var såhär för dig eller om det någonsin upphörde.
Jag är ju tillbaka i de där tankarna nu. Att så länge jag springer lite snabbare, är lite gladare och kanske testar en ny sport så kommer allting att bli bra.
Så kanske att det aldrig upphörde helt, vi blev bara bättre du och jag, på att sammarbeta.
Varför gör vi inte det nu då? Varför känner jag som du gjorde då? Och varför är det lika läskigt för mig att be om hjälp som det var för dig? Regerade du ens på dina tankar? Visste du vad som höll på att hända?
Jag minns den där boken du läste, egentligen var det en uppgift i skolan att man skulle läsa en bok och du bara tog någon där i hyllan som bibloitikarien pekade ut passade tjejer i din ålder. Du bara tog den, på måfå.
På omslaget var det en suddig bild på en tjej som såg ut att springa i en skog och du tänkte att det där kan ju vara jag. Den här tar jag.
Och du läste ut den på två dagar, kunde inte släppa den. Den handlade om en tjej som nästan aldrig åt och ibland åt hon men då gick hon upp mitt i natten och åt upp allt som fanns och sen kräktes hon på toaletten. Hon sprang varv efter varv på ett elljusspår och åt bara ett äpple under flera dagar.
Jag minns inte exakt vad du tyckte om boken, jag vet bara att jag har tänkt på den ganska ofta sedan dess. Jag vet inte vad den heter eller vem som skrev den. Hade jag läst den så hade jag nog inte alls gillat den och speciellt inte tyckt att du skulle läsa den. Du som är så tunn och bräcklig, fast det tycker ju inte du. Och det är ju ingen som sagt något så det tycker nog ingen annan heller.
Det är du, men det döljs under dina muskulösa armar, ben och mage. Du är starkare än killarna i din klass. Till och med starkare än vissa av de äldre killarna.
Det är det du får höra, att du är så stor och stark. Arma-starke som dina föräldrar säger.
En fin komplimang, det vet jag att du tycker och det med all rätt.
Och man ska bara bita ihop, det finns dem som har det svårare och ingen skulle någonsin ge sig på dig fysiskt. För alla vet att du är stark och du har visat att brottas kan du. Och springa snabbt också. Och till och med slå hårt. Det är det du tänker på när du cyklar de där kilometrarna till skolan och när du ska cykla hem igen har någon kastat cykeln i ån.
Bara att bita ihop.
Snart är det sommarlov och då ska ni flytta. Då kommer det att bli bättre. Då kommer du att slippa cykla och få åka skolbuss till skolan varje dag. Då kommer allting att bli bättre.
Den bussen åker ju nästan alla dina kompisar med.
Men det blev inte speciellt mycket bättre, faktiskt bara tvärtom. Mindre mat hamnade i din mage, viket ledde till fler besvär med magen och du ville bara bli starkare, bättre, testade nya sporter. Tränade hårdare. Och fler som pekade och viskade bakom din rygg. Och du blev bara smalare, smalare och smalare.
Till slut blir det bättre, det vill jag att du ska veta. Livet blir ljusare, roligare, gladare men framför allt, synen du har på dig sjäv förändras och du börjar att älska dig själv. Det kommer att krävas en flytt till en större stad, ett bryt med gamla kompisar och helt färska nya kompisar. Men du börjar att älska dig själv och det är det viktigaste!
Nu är jag tillbaka där du var, i den skeva självbilden.
Där jag tror att allt kommer att bli bättre bara jag gör lite bättre ifrån mig, springer snabbare eller tränar hårdare. Men jag ska inte svika dig, inte låta det du tog dig igenom vara förjäves. Så därför har jag bett om hjälp. Och jag kommer att få det, jag kommer att bli frisk. För din skull!
För att känslorna som vi har för mat, det ska inte våra framtida jag behöva ha. Vi ska vara dem vi är och vi ska vara glada för det! Vi ska kunna äta gott, njuta av all god mat som ställs framför oss och vi ska älska oss själva.