Tar mig tillbaka.

Kommentera
Han sa att jag är något extra, något som ingen annan är och som kan göra underverk.
Ibland tror jag på det, ibland inte.
När sjukdomen tar mig till den mörkaste av alla blå nyanser och jag bara ser mat överallt är det omöjligt att se hur en trasig person som jag kan göra någonting annat än just det: Tänka på mat och hata att jag inte är som alla andra. Som kan slänga ihop en portion av minsta möjliga från kylskåpet utan ångest.
Men när jag är på en ljus plats i mig själv så tror jag verkligen på det.
Att jag kan göra större underver än vad någon kan tänka sig.

Han sa att jag är mystisk, att våran ickerelation gör honom nyfiken och glad. Att bubblan omkring oss stänger ute allt annat och jag höll med. När jag pratar med honom försvinner allt som jag varit med om och jag tar fram sidor hos mig själv som legat glömda någonstans långt ner inuti mig själv.

När ingen annan ser det blåa mörker jag lever i, när ingen förutom jag själv vet hur det är att leva i allt det här, när livet rullar förbi utanför och jag stänger in mig i mig själv, när jag missar allt som mina vänner gör för att jag tänker på mat. När jag inte kan vara med, inte prata som jag gjorde förr, inte vara samma person som jag var förr för att jag slits mellan att vilja äta och veta att jag MÅSTE äta.

Då finns det ändå en person som kan ta mig tillbaka, i alla fall lite, som kan få mig att lyfta upp mig själv. Bara genom att faktiskt lyssna på mig.