När jag var liten stod tiden still, dagar gick och dagar kom.
Jag önskade mig inte mer och jag levde i nuet. Jag lekte med mina kompisar, bröder och med mig själv.
När jag växte upp gick tiden fortare, tiden började rulla likt en stenbumling ner från ett berg.
Flera år gick och jag minns knappt vad som hände, tvåtusennio, tio och elva sprang ifrån mig.
Tvåtusentolv är ett år jag minns med massa regn och sorg.
Tvåtusentretton var året jag fick upp ögonen, fick upp ögonen för mig själv, upptäckte att jag hade tappat en del av mig själv, jag började leta, sprang omkring och famlade i mörkret men det var inte förens han kom in i mitt liv som tiden saktade in, tiden drog i handbromsen. Slog på strålkastarna, riktade dem mot honom och livet började att gå i slowmotion. Jag får tid att se mig omkring, granska mig själv och jag har hunnit ikapp mig själv.
Tiden rusade efter honom, jag hade omedvetet letat efter något som skulle få tiden att bromsas, nu rör sig allt så sakta och jag önskar mig ingenting mer, ingenting annat. Jag lever här och nu, jag gör allt som jag vill göra.
Under halva mitt liv har tiden spolats fram med raketfart, allt har hänt så fort, så betydelselöst, jag minns knappt vad som hände för fem, fyra, tre år sedan. Jag minns knappt vem jag var, hur jag såg ut eller vad jag gjorde om dagarna. Jag tittade mig inte omkring, skyndade mest bara framåt - till någonting bättre, någon bättre.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan den första gången jag såg honom, sedan första gången jag fick ögonkontakt med honom, sedan första gången han log mot mig eller sedan första gången jag kände hans doft har jag velat ha honom. Jag har önskat mig honom, tänkt på honom, undrat om honom. Hur han mår, vad han gör, vem han är. Jag har sett någon som påminnt mig om honom, hört musik som fått mig att undra om honom, känt dofter som tagit mig tillbaka till hans lilla lägenhet på första plan.
Men jag har också glömt honom, glömt hur han såg ut, glömt hur han kändes, hur han luktade. Jag har också tänkt på andra, gått förbi utan att reflektera och än en gång fått ögonkontakt utan att se.
Det är han som hela tiden fått ta min uppmärksamhet och skaka om mig, fått mig att haja till. Det är hela tiden han som fått gå fram till mig, det är alltid han som fått mig att se, fått upp ögonen för hur det kan vara. Det är han som fått säga Hej. Det är han som fått leta sig in innanför min bröstkorg och låta mitt hjärta slå dubbla slag. Det är hela tiden han som bevisat för mig att han är den vackraste, finaste. Att han är Den.
Jag önskade mig inte mer och jag levde i nuet. Jag lekte med mina kompisar, bröder och med mig själv.
När jag växte upp gick tiden fortare, tiden började rulla likt en stenbumling ner från ett berg.
Flera år gick och jag minns knappt vad som hände, tvåtusennio, tio och elva sprang ifrån mig.
Tvåtusentolv är ett år jag minns med massa regn och sorg.
Tvåtusentretton var året jag fick upp ögonen, fick upp ögonen för mig själv, upptäckte att jag hade tappat en del av mig själv, jag började leta, sprang omkring och famlade i mörkret men det var inte förens han kom in i mitt liv som tiden saktade in, tiden drog i handbromsen. Slog på strålkastarna, riktade dem mot honom och livet började att gå i slowmotion. Jag får tid att se mig omkring, granska mig själv och jag har hunnit ikapp mig själv.
Tiden rusade efter honom, jag hade omedvetet letat efter något som skulle få tiden att bromsas, nu rör sig allt så sakta och jag önskar mig ingenting mer, ingenting annat. Jag lever här och nu, jag gör allt som jag vill göra.
Under halva mitt liv har tiden spolats fram med raketfart, allt har hänt så fort, så betydelselöst, jag minns knappt vad som hände för fem, fyra, tre år sedan. Jag minns knappt vem jag var, hur jag såg ut eller vad jag gjorde om dagarna. Jag tittade mig inte omkring, skyndade mest bara framåt - till någonting bättre, någon bättre.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan den första gången jag såg honom, sedan första gången jag fick ögonkontakt med honom, sedan första gången han log mot mig eller sedan första gången jag kände hans doft har jag velat ha honom. Jag har önskat mig honom, tänkt på honom, undrat om honom. Hur han mår, vad han gör, vem han är. Jag har sett någon som påminnt mig om honom, hört musik som fått mig att undra om honom, känt dofter som tagit mig tillbaka till hans lilla lägenhet på första plan.
Men jag har också glömt honom, glömt hur han såg ut, glömt hur han kändes, hur han luktade. Jag har också tänkt på andra, gått förbi utan att reflektera och än en gång fått ögonkontakt utan att se.
Det är han som hela tiden fått ta min uppmärksamhet och skaka om mig, fått mig att haja till. Det är hela tiden han som fått gå fram till mig, det är alltid han som fått mig att se, fått upp ögonen för hur det kan vara. Det är han som fått säga Hej. Det är han som fått leta sig in innanför min bröstkorg och låta mitt hjärta slå dubbla slag. Det är hela tiden han som bevisat för mig att han är den vackraste, finaste. Att han är Den.
ß