Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?

Att älska någon man hatar och att hata någon man älskar

Sofia skriver om Kommentera
Jag såg upp till dig, tittade på allt du gjorde med stora och beundrande ögon. Du var så duktig, kunde allt som jag inte kunde och fick göra saker som jag inte fick göra.
Redan från första stunden litade jag på dig, att du skulle ta emot mig när jag föll, hjälpa mig upp och du skulle aldrig svika mitt förtroende.
Du skulle finnas där när ingen annan skulle göra det och du skulle inte göra en big deal av det.

Jag älskade dig med hela mitt hjärta och jag trodde att du älskade mig, jag trodde inte det fanns något som kunde ändra på det.
Men en dag ändrades allt, du blev kall, sa saker du aldrig sagt innan, gjorde saker och övertalade mig till att göra saker jag inte ens förstod vad det var.
Du var äldre än mig och kunde fortfarande allt som jag inte kunde och jag litade på dig, jag litade på att det du och jag gjorde inte skulle skada mig. Jag trodde det även långt senare, att det inte hade gjort någon skada, att det inte skulle göra någon skada varken på mig eller på dig när allt var över.
Men det skapade en stor spricka mellan oss, jag minns inte ens att jag under flera år någonsin tittade på dig.
Min kärlek till dig hade bytts ut mot något jag inte förstod då, det var en blandning mellan den självklara kärleken och det avsky jag kände när jag tänkte tillbaka. När jag tänkte på dig.
Mitt förtroende för dig försvann lika snabbt som det hade uppstått men inte lika obemärkt.
Att lita på dig, vända sig till dig och berätta något för dig var nu lika otänkbart som det tidigare hade varit självklart.

Vi föddes in i varandras liv och skulle älska varandra och det gjorde vi, villkorslöst men vad händer när man hatar och älskar varandra på samma gång?