Håll fast vid dina drömmar och vid kärleken

Kommentera
Du har tagit din jacka och dina skor, pussat hejdå och cyklat iväg med dina kompisar i regnet. Sommarregnet. 
Jag ligger kvar hemma, inomhus, känner mig ensam. Ni frågade om jag skulle med men jag tackade nej. Jag ångrar mig fast ändå inte. 

Täcket och jag har blivit som ett nu, jag ligger omsluten av värmen och lyssnar på det tysta regnet som faller mot trädens bladverk. 
Känns skönt fast ensamt. 
Jag är trött på mitt eget sällskap, ofta får jag lust att sluta vara mig själv, vara någon annan. Fast jag trivs ändå ganska bra som mig själv. Ja, om jag slapp se ut som jag gör då, då hade jag trivts bra med att vara jag. 
Mina egenskaper är bra, jag är ingen dålig människa, jag har bra värderingar och principer som jag står fast vid. Jag ser gott i alla jag möter och har en tro på kärleken. Kärleken till världen och människorna i den. 

Jag önskar att du kunde se den jag är, långt innanför mitt skal. Mitt sjukdomsskal som tär på dig så mycket, som tär på oss säger du. Jag önskar att du kunde se att jag fortfarande har samma kärleksfulla syn på världen, samma magiska inställning till mina medmänniskor och jag önskar att du kunde se att jag fortfarande är fylld av kärlek. Men du ser bara den kroppen jag inte vill ha. Den där knäskålarna skaver mot varandra, armbågarna skär in och rumpan försvunnit. 
Du ser bara skalet jag inte vill vara. 

Du ser inte den kärleksfulla människan som har lätt för att förlåta och be om förlåtelse. 
Du ser inte den som kan förstå andra och den som finns där genom allt. 
Du ser någon jag egentligen inte är och jag vet inte om du någonsin kommer att se mig för den jag faktiskt är.