Den senaste månaden har jag gått från sprudlande, solstrålsglad till åskmoln och höststormsarg.
Jag är ledsen, känslig, alla taggar utåt och han får hela tiden stå ut med snäsningar och glopord om den vackraste han vet.
Han tvingas stå ut med allt detta, ingen glädje och jag ger honom ingenting av allt det han ger mig.
Jag ger honom bara korta kyssar, någon puss på kinden och en kram.
Han känner inte igen mig längre.
Från att vara kärleksfull, glad, nyfiken och påhittig har jag förändrats till någon avundsjuk med dåligt självförtroende. Någon som går igenom stan med huvudet böjt, rädslan över att träffa någon av dem.
Han blev kär i någon annan, han blev kär i en stolt, glad och någon som älskade sig själv.
Jag är ledsen, känslig, alla taggar utåt och han får hela tiden stå ut med snäsningar och glopord om den vackraste han vet.
Han tvingas stå ut med allt detta, ingen glädje och jag ger honom ingenting av allt det han ger mig.
Jag ger honom bara korta kyssar, någon puss på kinden och en kram.
Han känner inte igen mig längre.
Från att vara kärleksfull, glad, nyfiken och påhittig har jag förändrats till någon avundsjuk med dåligt självförtroende. Någon som går igenom stan med huvudet böjt, rädslan över att träffa någon av dem.
Han blev kär i någon annan, han blev kär i en stolt, glad och någon som älskade sig själv.
Han saknar henne.
Jag vet det och jag försöker vara som hon. Försöker gå med rak rygg och inte frysa till is så fort mobilen vibrerar eller se mig om efter någon som kan skada oss. Jag försöker att inte vara rädd.
Jag försöker att vara stolt och glad. Jag försöker att vara den som älskade sig själv. Jag försöker att inte vara henne som jag är så trött på att vara. Jag försöker att ha lite närmare till skrattet än till snäsningarna. Jag försöker att ha lite rakare rygg och lite mindre is i magen.
Men det dödar mig att inte tillåta mig själv att må som jag mår, det dödar oss att jag hela tiden försöker vara något jag inte är nu.
Det dödar hans kärlek till mig att jag ibland låtsas som att det inte är någonting när det egentligen gör ont i hela kroppen. Det dödar min kärlek till mig själv att jag skakar på huvudet i ett försök att glömma mitt asplövsskakande inombords.
Jag vet det och jag försöker vara som hon. Försöker gå med rak rygg och inte frysa till is så fort mobilen vibrerar eller se mig om efter någon som kan skada oss. Jag försöker att inte vara rädd.
Jag försöker att vara stolt och glad. Jag försöker att vara den som älskade sig själv. Jag försöker att inte vara henne som jag är så trött på att vara. Jag försöker att ha lite närmare till skrattet än till snäsningarna. Jag försöker att ha lite rakare rygg och lite mindre is i magen.
Men det dödar mig att inte tillåta mig själv att må som jag mår, det dödar oss att jag hela tiden försöker vara något jag inte är nu.
Det dödar hans kärlek till mig att jag ibland låtsas som att det inte är någonting när det egentligen gör ont i hela kroppen. Det dödar min kärlek till mig själv att jag skakar på huvudet i ett försök att glömma mitt asplövsskakande inombords.
/ß