Det här är min version om allra första gången som vi träffades.

Kommentera
Jag satt vid en soffgrupp på stadens absolut äckligaste bar. Mitt emot mig satt min bästa vän mellan två nyfunna bekantskaper och bredvid mig satt en kille som.. jag minns inte ens vad han pratade om. Förmodligen skröt han väl om något som han trodde att jag skulle vara intresserad av.
Jag var trött, poängterade detta flera gånger för min bästa vän och jag ville gå hem. Kvällen hade varit precis som alla andra kvällar.
Basen och alkoholen fick mitt hjärta att slå i samma takt som den höga musiken och jag såg bara munnen röras på dem jag pratade med. Hörde inte ett ord vad de sa. Och jag var heller inte tillräckligt intresserad för att låtsas höra.

Satt där vid soffgruppen, uttråkad och nickade åt skrytmånsen på min vänstra sida, tittade ner i flaskan. Tom. Ville inte ha mer. Ville gå hem. Ville inte höra på skrytet mer. Han trodde jag var intresserad. 
När jag tittade upp från flaskan fick jag ögonkontakt med någon från en annan planet.
Hans ögon lyste, såg rakt in i mig. Som om han redan visste allt om mig.
Allt jag kunde se var honom.
Jag var tvungen att prata med honom men jag visste att jag aldrig skulle våga. 
Önskade att han skulle sätta sig, heja eller åtminstone nicka åt mig, flyttade mig lite närmre skytmånsen för att ge plats åt främlingen.
Och det gjorde han, frågade om det var okej att han slog sig ner.
Musiken störde mig inte längre, jag hörde varje ord av vad han sa, såg hans fina läppar röra sig och mitt hjärta slog i otakt till musiken.
Tittade ner i flaskan. Fortfarande tom. Ville ha mer, ville inte hem. Ville höra allt han hade att berätta. Han trodde inte att jag var intresserad. Jag har aldrig varit så intresserad.
Någon föreslog en efterfest och vi gick hem till honom.
Dansade, diskade, diskuterade.
När vi klockan sex på morgonen motvilligt skildes åt efter en kram som jag ville skulle vara i en evighet tänkte jag bara på hur gärna jag ville vara med honom. Jag ville prata mer med honom, veta mer om honom, veta allt om honom.
När han inte hörde av sig och jag träffade hans kompis på stan veckor senare slutade jag att vänta. Jag trodde att han var lycklig, han hade bara varit snäll.
Men jag slutade aldrig att hoppas.
ß