För att du, om någonting skulle hända mig, ska veta hur allt är för mig, hur jag känner för dig.
Men allra mest skriver jag det här för våra framtida barns skull, för att de ska få veta hur hårt deras mamma föll för pappa. För att de ska få mina ord, för att de ska få höra hur det var 2013 och hur det är 2014.
I januari 2013 var jag olycklig, jag visste inte om det men jag var olycklig.
Jag var med någon som gjorde mer skada än nytta. Jag var arg hela tiden, oftare ledsen än glad och hade stora tvivel på kärleken till mig själv, till andra och till livet.
I februari började jag leva ensam igen, jag gjorde saker för min egen skull, var minde olycklig men fortfarande inte lycklig. Kom närmre mig själv i varje löpsteg men hittade oftare anledningar till att vara ledsen än glad och våren började närma sig.
En sen natt i april såg jag honom, min livskamrat, den vackraste jag sett, eran pappa. Jag visste inte om det då men jag föll för honom så fort vi fick ögonkontakt. När han styrde sina steg mot mig började mitt hjärta att slå okontrollerat och vad han än hade att berätta var jag intresserad.
Jag upptäckte att jag inte gjorde mig till, att jag var mig själv. Att jag skrattade så högt jag kände för utan att bry mig om ifall det var fult eller ohyffsat.
Under timmarna vi spenderade tillsammans märkte jag att jag blev lyckligare, säkrare på mig själv. Kände mig snygg igen.
Han var en sådan man jag hade önskat mig, han var ödmjuk, omtänksam, rolig, snäll och väldigt snygg.
Men han var med någon annan, delade sitt liv med någon som skulle göra honom lycklig. Det fick jag veta några veckor senare och jag fick helt enkelt acceptera att han aldrig skulle vara för mig.
Livet gick vidare, jag träffade någon annan, flyttade ihop, jobbade.
Blev olycklig igen. Var inte mig själv.
Flyttade ut två dagar in på 2014, flyttade in i 3an på Andersberg med två systrar som kramade hårt, tog hand om mig och delade min smärta och deras glädje. Vi gjorde allting tillsammans.
Och ungefär ett år efter att jag varit sådär olycklig stod han framför mig igen, eran pappa, min livskamrat.
Jag visste inte vad jag skulle säga, vad jag skulle tänka, känna.
Jag var fortfarande lika intresserad av allt han hade att säga och denna gången fick jag göra allt jag ville göra i april.
När han äntligen drog mig till sig och kysste mig lätt och perfekt gjorde det nästan ont, det kändes nästan som att jag skulle brinna upp inifrån, som om någon tänt en eld som värmde mina kyliga organ. Jag ville inte att elden skulle slockna eller brinna ut. Så jag kysste honom igen och igen och igen.
Då visste jag inte hur mycket jag skulle sakna honom varje stund utan honom eller hur mycket jag en dag skulle älska honom. Men jag visste att jag höll på att falla och det var hårt. Hårdare än när man faller ner från en klippvägg, snabbare än om man hoppar ut från ett flygplan. Och lika livrädd som man är om man faller från ett flygplan utan fallskärm var jag rädd för att landa i fallet för eran pappa. Men lika mycket som det kittlar i magen om man hoppar ut från ett flygplan med fallskärm kittlar det i min mage varje gång jag hör hans röst.
Många säger att det första man föll för var ögonen, kanske skrattet. Men det finns ingenting första i när jag föll, jag föll för honom. Hela honom.
Och jag gör det fortfarande, varje dag, varje morgon, varje kväll.
Jag blir fortfarande lika nervös som första gången han styrde sina steg mot mig och elden flammar fortfarande upp lika hetsigt som den gjorde första gången han kysste mig.
Jag har aldrig varit så säker på något som jag är säker på att jag älskar den som ska bli eran pappa mer än vad någon någonsin älskat någon tidigare.
Kärleken jag känner för honom har aldrig upplevts tidigare.
ß