10 timmar kvar!

Efter att ha vaknat bakis, jobbat och haft besök av min fina mamma är jag nu redo att möta den största utmaningen i mitt liv hittills. Springa 21 000 meter!
Mamma sover hos mig i natt för att kunna köra mig till starten imorgon och sedan köra hem mig när jag kommer i mål helt död.
I kväll har vi förberett för morgondagen, fixat världens största frukost och taggat mig.
Kommer absolut att skriva igen när jag äntligen har genomfört detta!
 


Popadelica 2013

För några helger sedan firade jag in våren precis på samma sätt jag gör varje år. Alltså tillsammans med min storebror, öltält, några vänner och såklart flera lager utav varmaste tröjorna.

Detta året var det inte bara jag och Henke utan Martin var också med och han hade fått med sig barndomskompisar från Reftele och vi pussades, kramades och diskuterade mellan alla bra band som spelade.

Jag jobbade i Göteborg på dagen och fick skynda skynda för att hinna till spelningen jag allra mest ville se.
Panda Da Panda 
och jag kan meddela att varje kilometer jag körde för fort mellan Göteborg och Husqvarna var värt det! Det var så jäkla bra. Hela publiken dansade, han hade gått in för att göra framträdandet ultimat och han bjöd på sig själv!
Efter det bestämde jag mig för fuck it, jag dricker ikväll. Skulle köra upp till Stockholm dagen efter och hade först tänkt vara nykter men kom igen?! Båda mina bröder var där och jag pussades!!

Nästa spelning vi såg var Motorhomes som jag aldrig ens hade hört talas om men som Henke sa att jag skulle älska så jag följde med mycket skeptisk.
Det är ju såklart att man ska lita på sina bröder när de säger att man kommer att älska något. Jag stod och log som ett fån hela tiden och kom på mig själv flera gånger med att le med halva munnen öppen och tungan lite utanför. Sa inte ett ord på hela spelningen, jag bara stod där. Och sedan dess har jag lyssnat varje dag på detta fantastiska band. Spana in! Finns här

Och sedan spelade Movits, jag hade så sjukt höga förväntningar. Det är alltid något band varje år som jag har höga förväntningar inför. Ett år var det Rebecca och Fiona som gjorde mig hemskt besviken
Visst dansade hela publiken och vi hade några killar framför oss som typ var de mest taggade på hela jordklotet och visst var det helt okej. Men efter de andra två spelningarna kunde jag nog inte haft högre förväntningar. Så det var lite synd. Men ändå bra såklart!

Allra sist spelade Icona Pop och jag såg dem på Peace and Love också där jag tyckte de kunde gjort betydligt bättre ifrån sig.

Här var det dock hur bra som helst, jag dansade och skreksjöng med i varje låt. Ute kom nattens första regn och alla i publikhavet hade vårkänslor. Efter detta väntade jag på mina bröder och skyndade sedan till sista bussen hem.

Efter denna helgen kom sommaren och jag fick ordning på mig själv.
Popadelica är bästa sättet att fira in våren och jag har de två bästa bröderna i hela universum!



Ps. ber om ursäkt för dålig bildkvalité. Hade bara mobilen med mig.



 

Trehundra kilometer

Jag sitter på ett täcke i min trädgård och njuter utav solen, idag är min sista lediga dag på jag vet inte hur länge, kanske flera månader och jag tänker att jag ska njuta så mycket jag bara kan.

Jag hör stureelever som framför någon slags slutproduktion och det är inte speciellt långt kvar tills alla får sommarlov.

Jag sitter här i min trädgård och tänker att han kanske kan vara mindre än tre kilometer härifrån men han kan också vara trehundra kilometer härifrån. Inte vet jag och egentligen så bryr jag mig nog inte speciellt mycket. Men lite ont i hjärtat gör det, för ikväll tittar jag på Eurovision helt själv och imorgon tar jag tåget till Stockholm!


Hoppar inte över några slag

Det här är mitt hjärta, det slår rytmiskt. Och det slår hårt, det hoppar aldrig över några slag längre, det springer aldrig fortare än vad jag gör längre. Det är stabilt, det gör inte ont längre. Mitt hjärta delar inte på sig vid varannan utandning. Mitt hjärta sitter ihop, ensamt slår det för att jag ska överleva. Ingen konstgjord andning eller elektriska stötar behövs för att ta mig upp på morgonen. Jag sover ensam, vaknar ensam, äter frukost ensam, äter till och med på restaurang ensam och jag trivs med mig själv. Jag trivs med min nya hårfärg, mitt nya sett att se på mig själv. Jag trivs med att le åt snygga killar tvärs över baren och jag trivs med att få roliga och oförstående sms på nätterna.
Jag gillar att känna mig trygg i mig själv, jag är stolt över mig själv. För att jag klarade dessa två månaderna så jävla bra som jag gjort med nästan alla tjejkompisar 35 mil bort och nytt jobb.
Jag har överlevt och jag har klarat det NÄSTAN helt själv.
Jag är ensam i en stad där vi spenderat många vår- och sommardagar, jag är ensam här och undviker inga gator.
Mitt hjärta hoppar inte över några slag längre för jag är stabil nu, glad nu. Nöjd nu.


Jag kan inte sluta älta det här

Jag skriver, raderar, ringer, lägger på och ringer upp igen.
Hur mycket jag än säger och låtsas att jag inte bryr mig så är det ju såklart att jag gör det. Jag gråter igenom nätter och jag springer km efter km för att slippa smärtan i hjärtat.
Vi pratar inte med varandra, det är nästan som att vi aldrig känt varandra faktiskt och absolut inte vetat precis allt som har hänt i den andres liv varje dag de senaste två åren.


Tiden står stilla

Just nu går tiden så sakta, dagarna som är nu är bara en stor språngbräda tills den 15 april då jag ska åka på utbildning för mitt nya jobb och sen drar det ju igång och då kommer jag ju att ha att göra igen.
Jag sover länge, äter frukost i evigheter, lyssnar på musik, tränar, cyklar till stan, inser att jag inte har några pengar, cyklar hem igen. Lyssnar på musik igen, lagar mat och sover lite. Mina dagar är inte så spännande, men snart så! SNART SÅ!


-

Igår träffade jag min allra finaste killkompis på en bar och han log stort när han såg mig. Sedan pratade vi länge om en sak som han var nervös över och om en grej som jag är förbannad över. Vi kramades hårt och länge och jag var så jävla glad, det var nog han också tror jag.

Varje gång jag träffar honom ska jag krama honom lika hårt som jag gjorde igår!


Vine

Hej, alla med iphone! Jag och Max finns numera på vine. Du hittar mig genom att söka på Sofia Sandberg och filmerna består mest utav Max och en kaffe på stan. Kanske händer roligare saker i mitt liv snart som jag kan visa för er.

Ingenting kan jag göra

Jag säger "Nej!" så högt jag kan utan att skrika. Stirrar på orden du skrivit som om det inte kan vara sant. Sedan kastar jag telefonen så hårt i madrassen att den studsar upp igen om landar på min katt som flyger upp och springer och gömmer sig under byrån. Skuldkänslorna som rusar igenom min kropp får det att rinna över, tårarna spränger bakom ögonlocken och det gör så väldigt ont i hjärtat. Jag kryper ihop under täcket igen och katten vågar sig fram, han kommer nära och kryper under täcket, lägger sig tröstande nära min mage och jag är så glad för att jag skaffade honom. Vad hade jag varit utan min katt?!
Varför vill du inte träffa mig? Snart kommer det att bli omöjligt att ses men du vill verkligen inte träffa mig nu. Men snart är du så långt bort att vi knappt kommer kunna se varandra genom en dålig internetuppkoppling. Och jag kan ingenting göra åt mina sprängande ögon och värkande hjärta.


Det finns inget "vi"

Efter två år av ett ständigt "vi" är det väldigt konstigt att tänka sig själv som bara ett jag. Aldrig mer ett vi. Jag bor kvar här, jag ska göra det här, jag jag jag. Och så du, du ska flytta dit, så långt bort, du ska du du du! Och jag, JAG saknar och går i bitar, jag pusslar ihop och drar sönder. Efter två år är det så väldigt svårt att vara ensam, speciellt när man inte vill det. Det är vilset, lite läskigt men framförallt komplicerat. Vem ringer man mitt i natten när man vaknar av någon mardröm? Vem ringer man när man behöver kattvakt några dagar? Vem ringer man när man behöver någon som pussar och håller om? Det finns ingen annan som kan fylla hålet som uppstår när man blir bara ett jag.


Adjöken

Säsongen är härmed slut. Nu har jag lämnat in nycklar och kläder. Kramat och sagt hejdå till alla dessa fina människor jag fått jobba ihop med. Vissa kommer jag aldrig mer att träffa och vissa inte förrens nästa säsong. Men det finns några speciella. Som tagit stor plats i mitt hjärta och vi ses alldeles säkert snart igen. Och några har man kramat lite hårdare, några lite längre. Vi har firat att Mathilda fyllt år och vi har åkt madrass. Vi har kört snöskoter och fyrhjuling. Vissa av oss har till och med kommit lite närmre än andra och det är med sorg jag tar adjö av denna fina arbetsplats. Vi har ofta förgyllt varandras dagar och vi har ställt upp för varandra.
Det här jobbet har gjort min vinter så mycket lättare, roligare och bättre än alla andra vintrar. Puss och tack för den här säsongen. Vi ses om nio månader igen!


I själen din, ja långt långt in, ekar tonåringens vrål

Såhär i födelsedagstider när mina kompisar fyller 20 år och lämnar tonåren bakom sig så inser jag att jag har varit "otonåring" i snart ett helt år. Inte vuxen men inte tonåring heller. Någonstans mitt emellan.
När jag tänker tillbaka på mitt 20 åriga år så minns jag det som mycket omtumlande såklart. Uppbrott och flytt hemifrån, nya jobb och egen lägenhet.
Men när jag tänker tillbaka på min tonår så känns det så jävla skönt att den äntligen är över och aldrig kommer igen. Mörka, destruktiva tonåren när allt var så svårt, jag hade ingen aning om vem jag var fast jag trodde att jag visste exakt vem jag var.
Jag kände mig vuxen och förlorade oskulden till en kille som har samma namn som en känd fisk. Livet skulle aldrig bli lättare och inte svårare, så tänkte jag varje dag.
Färgade håret svart och var ohälsosamt smal.
Var arg på allt och alla och bråkade med mamma vaje dag. Önskade att tiden bara kunde gå lite fortare och att jag skulle slippa bo kvar där jag bodde. Skrev varje dag i min dagbok hur dumma alla var och att ingen någonsin skulle förstå mig.
Fick panikångest av klassrum och skolkorridorer och skolkade hälften av skoldagarna. Fast hemma var jag nästan aldrig.
Började rida hos min kusin på världens finaste häst och började att hitta tillbaka till mig själv lite.
Slutade nian och drack min första öl på en hemmafest där jag visste namnet på alla men knappt kände någon på riktigt. Trots att vi hade träffat varandra varje dag sedan vi började högstadiet. Började gymnasiet och slutade använda linser, klippte av mitt svarta hår och färgade det brunt.

Gick upp i vikt och började på riktigt att känna mig glad och stolt över mig själv.
Flyttade till ett underbart litet kollektiv och kom bort från hålan jag bodde i, hittade nya vänner och drack mig full varje helg.
Testade också att röka för första gången, var så äckligt att jag ville kräkas.
Blev kär på riktigt för första gången när jag hade fyllt 18 år och fick underbara varma händer att hålla när jag frös under våra milslånga promenader. Fick låna skor när mina var blöta och hade kvar dem flera månader efter att han hade sagt att han inte ville ha mig. Låg på golvet och grät i två timmar och panikringde min bästa killkompis som sa "Var ledsen, det är lugnt. Jag kommer!"
Sedan var livet kaos och nio månader senare var det lättare att andas igen. Träffade Samuel och visste inte alls vart denna underbara, konstiga människa kom ifrån och störde mig på att han kunde få mig att skratta som ingen annan. Blev kär och ihop. Och förstörde allt under ett halvår med flera olika misstag.
Tog studenten och flyttade hem.
Bestämde mig för att aldrig någonsin göra sådana misstag igen, om han fortfarande ville ha mig. Och det ville han.
Började jobba istället för att gå till skolan varje dag och då blev dagarna mycket lättare. Livet blev mycket lättare. Sedan tog tonåren slut och den får aldrig, aldrig komma tillbaka.

Hejdå.

Ikväll säger vi hejdå till några tjejkompisar som skall åka till Norge och söka lyckan. Det känns samtidigt väldigt sorgligt som jag är glad för deras skull.


Så länge jag får

Så länge jag har möjlighet så skall jag tala om för dig hur fin du är. Hur det pirrar i magen när du ler och hur fantastiskt det är att vakna upp bredvid dig. När du inte har vaknat ännu och jag kan smeka din hud utan att det kittlas på dig och pussa dina mjuka läppar hur jag vill. När du sover kan jag ligga och titta på dig och fantisera om olika konversationer vi kan ha när du vaknar eller vad du drömmer om.
Varje dag skall jag berätta för dig hur fina dina fräknar är som syns om man tittar riktigt riktigt nära, sådär nära så att det gör ont i huvudet. Och jag skall berätta för dig hur himla jävla kär jag är i dig och hur du får mina dagar att vara lite bättre än vad de hade varit utan dig. Jag skall pussa dig så fort jag vill och jag skall få dig att känna dig som den bästa och vackraste mannen i hela världen. För det är vad du är i mina ögon!


2012

Mitt 2012 var ett mycket omtumlande år som inte var speciellt spännande och inte heller speciellt tråkigt. Det var liksom bara väldigt mycket ingenting.
Tiden gick alldeles för sakta och våren gick för fort, sommaren kom nästan aldrig och det var höst mest hela tiden.
Jag fotograferade nästan ingenting, skrev knappt och älskade alldeles för lite.

I januari började jag ett nytt jobb hos min morbror, där jag trivdes väldigt bra och dagarna gick fort. Där jobbade jag under tiden min kusin var mammaledig och i April fyllde jag 20 år. Detta firades med ett kalas i min ära hemma hos Samuel och i slutet av Maj gjorde han slut med mig.
Då grät jag mest hela tiden och kunde knappt äta och allra minst sova. Jag kedjerökte i bilen efter jobbet och drack mig full alla helgdagar. Sedan tog mina vänner studenten och mitt i tårtätande och champagnedrickande fick jag panikångest och grät bort allt mitt smink på toaletten. Efter omsminkningen blev jag i 30 min kär i Lovisas storebror och efter det kramade jag min allra bästa killkompis så hårt jag kunde.
Sedan var studenten över och i Juli åkte jag på festival. Träffade kompisar från högstadiet mitt i ett vimel av skrikande människor och var full hela veckan.
Sedan flyttade jag till Halmstad och hade mest hemlängtan hela tiden och mådde konstigt hela tiden.
Och sen var det höst och jag blev arbetsslös. Och sedan helt plötsligt var det vinter, nyårsafton och ett helt nytt år.
Och vi blev ihop igen!

Stela fingrar och brinnande hjärta

På dagarna står jag i snön och hoppar för att hålla värmen, fryser om fingrarna och blir varm av barn som lär sig åka slalom.
Mitt nya jobb är så himla roligt, allt är så himla roligt med det! Att hjälpa en femåring som aldrig stått på ett par skidor innan och ta fram mjukdjur till dem som inte riktigt vågar ännu. Det är värt att frysa om fingrarna när man får en femåring att våga lite mer. Det är värt alla stela leder i hela kroppen.
Men att jobba med människor som aldrig sitter still, hela tiden är någon annanstans än vad man tror och aldrig på samma ställe som en själv är såhär i början ganska frustrerande. Alla ropar på varandra i kom-radion hela tiden och tanken på att alla kan höra mig skrämmer skiten ur mig. Så just för tillfället är det mest jag och mina danska barn borta i hörnet och så har vi ju några mjukisdjur som vi kastar snö på när vi blir uttråkade också.
Men ibland blir jag utbytt och får åka lite skoter, sitta i toppliften och åka pulka.
Det är nog det roligaste, att åka snabbt, snabbt på skotern så att kylan biter i kinderna och hjärtat börjar brinna. Att blåsa ur alla negativa tankar, alla sura miner och missförstånd. Det är det bästa med det här jobbet, att när man kommer hem har man inte kvar något sådant!



Längtar efter

Nu när jag ej är arbetslös längre spenderar jag varje ledig stund med att köpa kläder som jag länge velat ha. Mest blir det kjolar och klänningar men i veckan firade jag mitt nya jobb med dessa Jeffrey Campbell
och nu spanar jag självklart in dessa strumpbyxorna att ha till



Höst, regn och blöta sadlar

I Halmstad ser vardagen likadan ut för oss allihop tror jag. Det regnar konstant, många försöker fortfarande envist ta sig fram på cykel med hjälp av palstpåsar på sadeln och luvan över huvudet så att man knappt ser något. Vi försöker att liva upp vardagen med hjälp av mysiga värmeljus och varm mat. Men ingenting hjälper när en hel stad håller på att gå i ide, man kan knappt tro att det är sant att så fort alla löv ligger på marken så går en hel stad i ide. Människor stannar inne, sköter så mycket som möjligt i hemmet. Det försöker jag och mina vänner liva upp med en fantastisk födelsedagsförfest och en Halloweeenfest där alla var utklädda.

Jag var rödluvan och amanda var mördad.

Jag fick ett hjärta av en söt pojk!


Småland

Passade på att ta en gratis minisemester denna veckan och åkte hem till mamma och pappa.
Idag har jag ringt runt till alla möjliga olika företag och skrivit åtminstone fem olika CV:n.

Nu skall jag ut på en eftermiddagspromenad med vovven och efter det skall jag göra hemmagjord pizza!



Nu är den på väg.

Okej, jag känner mig ledsen, gråter till allt jag läser och alla serier jag ser. Jag vill inte träffa någon och allra helst vill jag köpa massa nya fina fantastiskt varma kläder. För nu kommer den. Hösten. Den kommer nu och den gör mig till ett vrak.
Jag vill inte gå ut och jag vill inte stiga upp ur sängen. När solen skiner, som den gjorde idag blir jag lycklig och sprallig men allt försvinner innan kl 19.00 för då är det mörkt och kallt igen. Och min vinterjacka är sönder, jag har lånat en halsduk och har inga vantar. Min basker är borta och jag vill bara skrika att nu får det fan räcka med höst!
För en vecka sedan sade jag att hösten har känts helt okej i år, den har inte varit så farlig som alla de andra åren och i samma stund jag sade det blev det iskallt inom mig. Bara för att jag sade det försvann den mysiga hösten och nu försöker jag rädda allt genom att söka alla jobb jag kan hitta, titta på serier och träna. Men det går inte rädda en försvunnen myshöst. Oavsett om man går på bio med någon eller handlar upp alla sina pengar. Det går inte att rädda och hela min värld rasar samman.
Jag längtar bara hem, till något som känns hemma. Där allt inte är en enda röra och där det doftar gott av löv och hemmagjorda soppor. Jag längtar efter mamma och pappa!


Tidigare inlägg Nyare inlägg