15år och obefintlig kärlek

jag har säkert nämt detta innan.

När jag var 15 år var jag kär i en kille med brunt ostyrigt hår och gröna ögon - jag vet att det låter som Harry Potter men det var faktiskt inte han.
Eller var jag kär i honom? jag trodde i alla fall det. Han luktade gott och hade mjuka händer. Vi var tillsammans i flera månader och så lekte han med mig i flera månader också.
Det är så hemskt, hur människor kan göra så, pojkar och flickor också.
Vi är rätt dumma ändå, vi flickor som hela tiden tjatar om hur sviniga alla killar är och att vi bannemej aldrig krossar några hjärtan. Men jag vet pojkar som har krossade hjärtan, som ligger hemma på kvällarna i en stor och ensam säng och gråter precis lika många tårar som jag.
Vi är dumma vi tjejer, mot varandra och mot killar, och dessutom oss själva. Och sedan spelar vi oskyldiga en sekund senare som att vi var mammas lilla flicka! NEJ FY!

Nu skulle inte detta handla om hur jag kritiserar och ser ner på mitt eget kön utan mest hur mitt 15åriga hjärta betedde sig.
Det är svårt att skriva om det, det är inget nytt, eftersom att de flesta som läser min blogg känner mig och vet hur alltihop gick till. Men jag vill ändå tala om hur det var, för de andra 15åriga hjärtanen som kommer in på min blogg och råkar ha ett hjärta som hänger och slänger i olika takt hela tiden.

Jag var inte oskyldig, absolut inte. Jag brukar bara låta bli att nämna den där lilla delen om att jag också bråkade hemskt mycket. Visserligen kan det kanske bero på hur jag är som person, jag tål inte att folk ljuger mig rätt upp i ansiktet eller inte håller vad de lovar gång på gång. Men ändå så bråkade jag väligt mycket med honom och det ledde väl kanske till att det gick som det gick, men det skall inte spela någon roll att man inte tycker likadant om något, vad som skall spela roll är att man är ärliga mot varandra och inte accepterar att någon inte behandlar en med respekt.
Han behandlade mig faktiskt himla bra i början och det var kanske det som gjorde att jag trodde att jag föll för honom. Men såfort han hade fått vad han ville så sket han ju i det. Pratade bakom ryggen på mig och gick säkert bakom ryggen på mig också. Och där stod jag kvar och höll hårt, hårt. Fast det spelade ingen roll såklart, han lämnade mig ändå.
På en öde ö, det kändes i alla fall så vissa stunder. Sedan tog jag tillbaka honom när han kände för det och så lämnade han mig igen.
Det var inte lätt, absolut inte. Och jag ångrar mig för att jag inte lämnade honom, på en öde ö så att han skulle få klara av att sköta om ett brustet hjärta. Eller så att han skulle få känna hur det kändes att hans kompisar skrattade ut mig bakom ryggen på mig, eller bakom ryggen? Jag visste ju om det.
Jag kan faktiskt inte känna någon glädje eller kärlek när jag tänker på honom längre, så då var jag nog inte kär i honom. Inte ens lite, vad vet man om det när man är 15år? Jag har hört fler som trott de varit kära, men sedan så upptäcker man att det nog inte var så.

Just nu hänger och slänger mitt hjärta hit och dit i min bröstkorg hela dagarna. Men det beror inte på någon kärlek som bara är på låtsas eller som behandlar mig illa. Det är himla mycket på riktgit denna gången och det är för att han behandlar mig så himla bra men ändå inte är kär i mig. Ibland önskar jag att jag bara kunde träffa honom när jag känner för det, eller att jag kunde prata med honom när jag känner för det eller röra vid honom när jag känner för det men det funkar ju inte riktigt så när man bor 500m ifrån varann och träffas alldeles för ofta.

Den där 15åriga kärleken och denna kärleken är motsatser till varann, förutom att de är killar. De blåa ögonen skulle avsky de gröna och tvärt om. Fast de gröna skulle göra det bara utav avund, det är sådan han är. Avundsjuk, och hatar allt som han är avundsjuk på. Och jag avskyr det. Att man inte kan acceptera att vissa är lite bättre än en själv, eller att de har haft det lite bättre från början kanske. Att de blivit uppfostrade på ett annat sätt, i en annan stad och har en helt annan personlighet. Jag avskyr att de gröna ögonen inte kan gratulera när man lyckats. Han blir bara avundsjuk.

Nu är det såhär att jag är fullt medveten om att hans vänner eller han själv - de gröna ögonen. Kan komma in på min blogg och läsa allt detta. Men jag står för det jag skrivit här och kommer därför inte skämmas om någon läser detta. Detta är min uppfattning, min sanning. Det behöver inte betyda att detta är hans 15åriga sanning.

Kommentarer
Paulina säger:

Jag känner igen mig Sofia - du har rätt, vi tjejer sårar också :/

2010-11-04 | 13:02:17
Bloggadress: http://westryder.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback