Gamla dagböcker.


Idag ska jag skriva på sista sidan i min dagbok. Det känns skönt, som att läsa ur en bok eller att börja ett nytt kapitel i livet och lite så.
Min dagbok är flera år gammal och i den står det saker jag inte vill minnas.
Men det är väl det som är grejen med dagböcker? Att man skriver ner sådant man inte vill minnas och vill minnas. Sådant som gör en glad, och ledsen.
När jag läser saker jag skrivit för något år sedan blir jag lite gråtfärdig.
Det känns som att jag tjuvläser i min lillasysters dagbok och inte kan göra något åt att hon mår så dåligt. För hon skulle bli så arg över att jag har tjuvläst. Känner mig lite hjälplös.
Men jag är förbi det där nu, och det syns på min handstil att jag mår 100 gånger bättre. Och det syns i texterna också.
När jag läser att jag skrivit att någon är dum i huvudet eller att jag hatar någon vill jag bara ta tag i mitt gamla jag, skaka om mig och säga: Du hatar inte någon, du hatar att du inte hittat dig själv och att de i din omgivning inte heller har gjort det.
men det förstod jag ju inte då. Att det var så, jag trodde att jag visste exakt vem jag var och jag trodde att jag aldrig skulle kunna förändras. Harregud! Jag gick i 8an, vad vet man om livet då? 

Jag önskar att jag kunde vara någons storasyster, tjuvläsa dagböcker och lyssna på snyftningar i rummet intill mitt i nätterna. Oroa mig och göra allt för att göra det bättre. Låta lillasyster gråta ut i mina armar och säga att det löser sig. Det går över, det gjorde det för mig. Det är inte ditt fel.

Att vara minstingen i familjen har verkligen sina fördelar men också sina nackdelar, och att vara enda flickan är samma sak.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback