Jag hör ingenting annat än att hon hulkar i andra änden av luren, försöker få fram vad det är som hänt och sagts men det går inte. Och det finns ingenting som jag kan säga, även om jag önskar att det bara fanns en endaste sak jag kunde säga som skulle rätta till allting. Som skulle kunna göra så att allt skulle vara precis som för några dagar sedan. Men det finns inte och jag vet inte vad jag ska göra, jag sitter där. Helt hjälplös, tyst och bara lyssnar, jag kan nästan höra hennes tårar falla ner mot det kalla marmorgolvet i hans trapphus.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.
Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.
Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.
Jag säger att jag älskar henne mer än allt annat och i den stunden är det så tydligt att jag verkligen gör det, älskar henne mer än vad jag kan beskriva. Mer än vad någon kan förstå. Mer än vad hon vet om.
Och bara tio minuters promenad därifrån sitter jag, på balkongen med ett glas vin och tända ljus. Jag och min kärlek har precis grillat och innan telefonen ringde satt vi och pratade om karriärsmöjligheter, framtiden och drömmar. Vi skrattade tillsammans åt alla yrken vi aldrig skulle kunna tänka oss. Men nu känner jag mig så liten i världen, tio minuter därifrån sitter min bästa och vackraste lillasyster i ett trapphus och är så ledsen att det skär i hela hennes kropp.
Vi säger hejdå och hon lovar att ringa om hon vill att jag ska komma, eller bara behöver höra en annan röst. Jag väntar i luren tills hon klickar av samtalet och jag sitter kvar och han tar min hand, ser på mig med ledsna ögon och jag ser att han förstått även om han bara hört vissa saker och sen sitter vi mest bara där. Insvepta i varsin filt och ser upp på en svart himmel, jag vet inte hur länge vi sitter tysta men tillslut är det någon som bryter tystnaden. Det blir dock inte som innan telefonen ringde och jag kan inte riktigt finna mig i att jag är här men inte där.