Kärlek slutar alltid med bråk.


Jag har inte skrivit om vårt förhållande, jag har inte ventilerat med mig själv eller med dig. Jag tror att vi så gärna ville vara oss själva med varandra och vi försökte så mycket att vi till slut glömde bort vilka vi egentligen var.
Vi ville så gärna vara rätt för varandra att vi till slut blev mer fel än vad vi var från början.
Vi förskönade oss själva och sa saker vi inte menade.
Målade upp oss och satte upp varandra på höga svarta hästar.
Skyndade fram, lät allt skena och drog i handbromsen alldeles för sent. Drog inte ens i handbromsen utan kraschade in i en stenvägg och kvar blev bara köttslamsorna av vårat trasiga och destruktiva förhållande.
Vi tog inte hand om oss själva, tog inte hand om varandra.

Jag tror att du skyller nästan allt på mig, att allt var mitt fel, att det var jag som inte pratade med dig, att det var jag som stängde in mig i mig själv och inte lät dig ta del av hur jag kände det. Men det var faktiskt inte bara mitt fel, jag hade såklart ett finger med i spelet men det hade ju du också. Det var ju vårt förhållande, det var ju bara du och jag som rådde över det.
Jag vet att du har varit fruktansvärt arg på mig, att du har önskat mig allt ont i världen och att du aldrig mer vill se mig, jag vet att du har gjort saker du ångrat, sagt saker du ångrat och det samma gäller mig. Jag har varit fruktansvärt förbannad på dig, aldrig önskat dig något ont men önskat att jag aldrig mer behöver se dig. Vi gjorde fel mot varandra och jag vet att jag gjort dig ledsen.
Jag hoppas att du förstår att du gjort mig ledsen också och att jag gjort mig själv ledsen.

Men nu önskar jag bara att du mår bättre än vad du gjorde när jag pratade med dig sist. Jag hoppas att du hittat dig själv på samma sätt som jag hittat mig. Jag hoppas att du gör det du vill och att du bara gör det för din egen skull.
Jag var inte din episka kärlek och du var inte min men vi lärde oss mycket om oss själva och det, samt att inte vara bitter är kanske det viktigaste i slutet.



Ledsen nästan hela tiden

Längtar bort, längtar hem, vill vara kvar, vill fly, vill jobba, vill vara ledig, vill bli polis, vill bli ridskolelärare, vill fotografera, vill resa, vill plugga, vill vara upptagen, vill ha sovmorgon, vill bada, vill sola, vill åka skidor, vill jobba i norge, vill operera mig, vill så jävla mycket och har ingen aning om vad jag ska börja med.
Allt är en enda stor röra i huvudet, får dåliga besked efter varandra och har gett upp om vissa saker.


hitta någon annan

Vi gjorde slut, efter två år insåg vi båda till slut att vi nog inte skulle vara vi, och jag grät flera nätter och flera timmar. Grät och grät, rökte cigg efter cigg och låg dödstyst i en killkompis soffa, minns inte vilka filmer vi tittade på men det var kompisen som valde. Minns att någon la en filt över mig och att jag tillslut somnade och sov en hel natt för första gången.
Det tog några månader och sedan testade jag mina läppar mot någon annans, det funkade ganska bra och jag glömde för någon stund bort att det var någon annan.
Försökte springa bort ensamheten och försökte dricka mig glad. Det går inte ni vet, att dricka sig glad går inte. När man vaknar dagen efter så mår man bara ännu sämre än vad man gjorde dagen innan på grund av alkohol, cigaretter, tom mage och värkande hjärta.
Men till slut gick jag upp på morgonen av mig själv, vaknade utvilad och hade sovit gott. Till slut kände jag mig nöjd med mig själv, jämförde mig själv med hur jag var innan och insåg att jag är bättre, starkare och framför allt lyckligare än vad jag var innan.
Och till slut råkade jag springa in i någon ny, någon som ler när jag ler, hittar på saker att prata om och som inte bjuder med mig hem när kvällen är slut. Någon som inte pussar mig före man träffats tre gånger men som vill följa mig hem fast jag säger att det inte behövs.
Helt plötsligt och väldigt oväntat hittade jag någon annan, någon helt ny och annorlunda, spännande och fantastisk. Plötsligt är jag kär igen och världen vänds upp och ner.
Plötsligt är jag ihop med någon underbar och har sagt upp lägenheten, börjar sälja kläder och ger bort cyklar. Plötsligt är jag på väg ut i världen och bort från det nya. Plötsligt håller jag på att använda upp alla mina sparade pengar och lämna ett helt liv bakom mig.
Men jag vet att det kommer gå bra för såhär har det aldrig känts innan.


Obeskrivligt glad och fruktansvärt ledsen

Sommaren har precis börjat och den har som ni alla vet börjat väldigt bra. Jag har blivit uppraggad på krogen, upphånglad mot en tegelvägg och ramlat omkring i 16 centimeter höga klackar. Jag har jobbat hur mycket som helst och jag har ätit sushi ute i ösregn bara för att vi skulle äta den där jädrans sushin just ute vid havet.
Jag har kört sjukt mycket bil, knappt tittat på TV och vaknat bredvid någon nästan varje morgon.
Och det bästa av allt, jag har blivit kär! 
Men det är någonting som stör den där glädjen, någonting som ligger och skaver långt bak, någonting som gör det svårt att leva i nuet. Det är den där lilla detaljen att jag måste åka iväg, flytta till Norge och lämna Honom här. Från att vi nu träffas varje dag kommer vi helt plötsligt inte att träffas alls på över fem månader, men att jobba en säsong i Norge är en dröm jag har så jag vill så gärna åka dit men samtidigt vill jag så gärna stanna här med honom.


Nu har magin brunnit ut

Ja, alltså i alla fall tills vidare har vi kommit överens om. I början var det mest han som bestämde att nu skulle det vara slut. Nu skulle vi inte vara ihop längre. Och om vi någon gång ska bli ihop igen så ska vi hitta tillbaka till varandra naturligt. Inte för att någon saknar den andra eller för att vi råkar hångla lite på en fest. Men jag saknar honom så himla mycket. Jag saknar hans fina godmorgonsms och hans typiska sätt att svara när man ringer.
Men nu är det såhär, och det kanske till och med är det enda rätta. Jag kan vara jag och jag kan säga till en kille att jag tycker att han är så himla söt. Och jag kan skriva till någon för att han är så snygg att jag får ont i magen och jag kan bli generad för att någon smeker min hand försiktigt när han frågar mig om jag vill ha hjälp att bära. Och jag kan le en extra gång åt den där snygga killen på jobbet för att han tittade på mig och log så fint. Jag kan göra allt detta utan att få dåligt samvete. Men ändå så saknar jag dig så himla mycket. Och jag är så himla arg på oss, för att vi inte stod ut. Tog tag i det. Och jag är arg på dig för de där elaka sakerna du sa precis innan det hände och just därför vill jag inte få dåligt samvete för att jag dog lite inombords när han på jobbet sa att jag är söt. Men jag får det, så himla mycket. Men det är slut och det var du som ville det!

Begravning och annan ångest

Okej, livet och döden hör ihop.
Det är som början på en stig och slutet när man kommer fram. Det måste ske och det är sorgligt.
Livet måste gå vidare och vi måste fortsätta på våran stig. Ibland går vi tillsammans med andra, kompisar och främlingar. Ibland krockar man med någon och börjar bråka om vems stig det egentligen är man går på. Men livet går alltid vidare.
När det känns som att man står stilla så rör man sig ändå sakta, sakta mot slutet av stigen. Därför bör man alltid gå vidare, aldrig tillåta sig själv att "stå stilla". Hitta på saker, unna dig saker. Res. Lev!
Vissa människors stigar är längre och andra kortare. Om din stig är lång eller kort kan du aldrig veta, en dag är den bara slut. Den kanske slutar vid ett stup eller vid en stor sjö. Men du kan aldrig veta förrens du är framme. Därför måste du alltid förlåta det som du bör förlåta och glömma det som du bör glömma.
Du måste älska, leva och skratta. Det är en klyscha, jag vet det. Men klyschor är ofta sanna, därför är de klyschor!

Idag var jag på en begravning där den som dog var en nära vän till familjen. Han älskade, levde och skrattade.
Det var många år sedan vi träffades nu men jag kan aldrig komma ihåg att han var någonting annat än glad. Han och farfar lärde mig att fiska, lägga i nät och rensa fisk.
Jag har lärt mig mycket utav honom och kommer säkerligen att göra det framöver också. Bara genom att leva lite mer så som han gjorde så lär man sig något nytt.

Man måste leva lite mer varje dag för att inte ångra någonting när man kommer till slutet av stigen.

Om att vara smal i andras ögon.

Det är jättesvårt att skriva ett inlägg om saker man tycker om sig själv som man inte borde tycka och som man enligt andra inte får tycka fastän att man inte kan rå för det.

Jag skriver och så raderar jag och det går liksom inte att göra det på ett bra sätt. Så nu får det bli som det blir, utan censur.
Jag tycker att jag är tjock.
Jag tycker att den där svarta siffran på vågen är som ett hånskratt i ansiktet. Och ingen tar det på allvar när man vill prata med någon om det.
"Men du är inte tjock, du skall inte trycka ner dig själv sådär." Nej nej, okej. Jag vet att det är fult att tycka att man är tjock när man egentligen kanske bara väger några kilo för mycket. Och så kanske det inte ens syns, men jag ser det. Allt för väl. 
Varför är det inte viktigt för andra att jag vill tappa det där extra på magen, att jag vill vara stolt över mig själv när Samuel ser på mig. Att jag vill tycka om mig själv. Ingen förstår att det är det som är grunden till viljan att gå ner i vikt, alla tror bara att jag säger så för att de skall säga emot. Så är det inte, säg vad fasen ni vill men så är det inte.

Den bittra sanningen är bara att jag tycker att jag själv är tjock, att jag vill gå ner i vikt och att enda anledningen till det är att jag vill vara stolt över mig själv.


För lite för att få klaga

Vi gör olika saker, har olika saker på gång, äter olika måltider med olika personer, kommer hem vid olika tider och sover i olika sängar.
Våra tandborstar står inte i samma mugg och vi torkar oss inte på samma handduk. Vi använder inte ens samma toalett - på veckorna.

På helgerna gör vi alltid samma saker och sover alltid i samma säng.
På helgerna är allting alltid som det skall vara. 
Men inte på veckorna, på veckorna tar allting slut och det är svårt att sova, man drömmer om att man aldrig mer skall sova ihop och aldrig någonsin bara vara cykelavstånd ifrån varandra. Man drömmer om hemska saker och så finns ingen där som kan trösta en när man vaknar.
Vi ses varje helg för om vi inte gör det blir det för lång tid emellan, det är redan för lång tid emellan. Men egentligen inte tillräcklingt långt för att få klaga.

På dagarna tänker man att bara några månader till, sedan kan vi sova i samma säng exakt varje natt om vi vill. Vi kan bo i samma stad och äta lunch ihop. Men månaderna är så långa, sex jävla månader och kanske ännu längre. Men det finns ingen exakt plan, ingenting att räkna ner till. Bara till sommaren men ingen av oss vet vad som händer sedan.  

Vi lever på godmorgon-sms och godnatt-samtal. Vi lever på puss i slutet av varje jag saknar dig.
För det gör vi verkligen - saknar varandra. såinihelvete.

Det gör ont i hela kroppen när man skall åka ifrån varandra och det känns som att en kyss och "hejdå, vi hörs ikväll" inte räddar någonting. Det gör ändå lika jävla helvetes ont.
Och så gör det ont nästa gång man ses, för att man inte riktigt kan få nog. Man pussar och pussar och kramar och kramar men saknaden man kände innan går ändå inte över. 

Det är så helvetes jävla svårt att bara få träffas en gång i veckan när jag träffade dig varje dag.
Men vi träffas ju varje helg och därför får vi inte klaga!
Fan vad jag saknar dig!


Han försvann.

För snart ett halvår sedan försvann min bästa vän, min hjärtevän och mitt allra finaste som jag kunde tänka mig.
Han försvann inte bokstavligt talat utan jag vet ju att andra vet vad han gör och vart han är.
Men jag vet inte. Jag vet inte vart han är. Jag vet inte vart mitt allra finaste är.

Jag kan inte riktigt beskriva vad som hände, det är väldigt svårt. För jag tror inte att jag vill och sedan så vet jag inte säkert själv. Samtidigt är det väldigt lätt att skylla på honom när jag bara vet hur jag känner, men inte alls hur han känner. För även om jag ibland vill inbilla mig att jag fått en tydlig förklaring till allt från honom så har jag nog inte det.

Jag försökte att hålla kontakten, och visst fick jag svar. Korta svar som blev otydligare och otydligare och nu vet jag inte ens säkert vad han heter längre.
Jag skriver sms om saker som händer i mitt liv, som jag tänker skicka. Men aldrig gör, för hur i helskotta skulle det kännas om jag fick till svar att han inte alls bryr sig? Eller hur skulle det kännas om han inte svarade alls?
Men jag kanske gör fel i att inte skicka? För han kanske visst bryr sig och han kanske saknar precis lika mycket som jag gör.

Som jag älskar dig för den där gången vi var i kollektivet och vi drack alldeles för mycket öl respektive vin och både du och jag blev övermodiga som fan och du skulle hoppa över staketet och jag ut genom fönstret och så skriker du: Sofia, JAG ÄLSKAR DIG! Du är den bästa vännen i världen!!" Och just i den stunden snubblar du på en stolpe som sticker upp ifrån staketet och du trillar och slår dig riktigt ordentlig. Jag störtar ut ur mitt fönster och landar på ett ruttet äpple med mina barfota fötter. Skrattande ramlar jag fram till dig och du skriker av skratt och för att det gör så ont och det enda du kan få ur dig är: "Jag menar allvar, du ÄR bäst i världen!"
Och morgonen efter hade du det största och bästa skrapsåret jag sett på alla dina revben.

Även om han har försvunnit från mig så har han fortfarande den största platsen i mitt hjärta som någon någonsin kan få.

Drömmar.. bara drömmar


Jag har någon dum fanatsi om att starta en nattklubb i Halmstad, allra helst i en rökig källarlokal som bara de coola människorna hittar till. Inte de snåla skitarna som hänger på corner. Inte för att det är fel, inte alls. Jag hänger ju där. Sällan men jag har ju ändå hängt där rätt mycket!
Hur som helst så skall vi bara spela indiepop (det är därför som bara de coola människorna hittar dit), och några kvällar om året, typ en kväll i månaden, skall vi bara spela Håkan Hellström. För det tycker jag är någonting som finns brist på, nattklubbar där man dansar hela natten till fet Håkan-musik.
Vi skall ha öppet tills drickan är slut eller tills att alla gästerna gått hem, vi skall ha massor med sittplatser men som ingen kommer att sitta i ändå för att alla dansar.
Det kommer att finnas fina pojkar och flickor med vackra kläder och hattar på huvudena och det kommer inte att vara massa klotter på väggarna, ingen vill ju klottra på fina väggar ändå!
Det kommer att finnas några lugnare vråer för de som vill diskutera politik, musik, kläder eller vad ni nu vill. Och det kommer att vara den fetaste nattklubben i hela stan!
Alla kommer att vilja hitta dit, men ingen kommer att få veta, för det är bara vissa som får komma dit. Och det är indiepopparna!  

Men hur som helst så är detta bara en dröm och jag uppmanar vem som helst att sno min idé. Detta är något som fattas och jag vill ha det. NU!


Jag minns men minns du?

Jag minns allt vi skrev till varandra i början, när vi lärde känna varandra.
Jag minns alla sms, telefonsamtal, skratt, kramar och till slut också de underbaraste kyssarna.
Jag minns hur bra allting var och jag minns att det aldrig slutade att vara bra.
Men minns du?

"Om jag blundar och använder min allra bästa fantasi så kan jag känna hur dina fingertoppar rör vid min varma hud och jag ryser!"


När jag tänker tillbaka på det kan jag le och sedan också bli lite arg på dig för du verkar inte minnas. Men jag är glad, bara glad och jag minns.

Om att försöka ändra på någon

Nämner inga namn, det är bara dumt.


I somras träffade jag en kille jag tyckte om himla mycket och av någon anledning trodde jag att han tyckte om mig också. Men jag hade fel, han såg potential hos någon han trodde att han kunde förändra.
Han sade hela tiden till mig vad jag skulle göra, inte göra, vara mer bestämd och ta på mig andra underkläder/kläder.
Det var han som tog steget och avslutade allt mellan oss men nu förstår jag att det var bra att han avslutade det, det hade ändå inte fungerat.
För jag trivs med den jag är och vill inte låta någon annan ändra på mig. Jag trvis med mig.

Om bröder som flyttar


Martin flyttade hemifrån för ca 1 månad sedan nu. Det kändes faktiskt lite jobbigt, men det var ng bra för honom. Och han kommer ju faktiskt hem när jag är hemma ibland och äter söndagsmiddag och sådär. Jag saknar honom och det kan kännas himla tomt ibland. Ingen att skylla ifrån sig på, ingen att tjaffsa med och ingen att dela soffan med. Tomt liksom. (Att sitta i en fotölj är ju inte lika mysigt)


Henke har ju som sagt aldrig bott hos oss men han har ju inte bott så långt bort heller. En tågresa på dryga timmen, inte så farligt.
Men det har gått stunder då jag saknat honom olidligt mycket, och så har det gått stunder då vi inte hörts av så mycket.
Och nu, nu pratar han om att flytta till Stockholm eller Gävle. Båda städerna är städer jag gärna besöker (speciellt Gävle), men att ha min äldsta, underbara bror så långt bort är nästan otänkbart. Det tar ju inte en timme att åka till Stockholm!!
Hoppas han kommer att trivas när han bestämmer sig för det i alla fall, men jag gillar det inte, inte om jag skall vara ärlig.

Jag vill inte ha någon av er så långt bort.
Ni är bäst!

15år och obefintlig kärlek

jag har säkert nämt detta innan.

När jag var 15 år var jag kär i en kille med brunt ostyrigt hår och gröna ögon - jag vet att det låter som Harry Potter men det var faktiskt inte han.
Eller var jag kär i honom? jag trodde i alla fall det. Han luktade gott och hade mjuka händer. Vi var tillsammans i flera månader och så lekte han med mig i flera månader också.
Det är så hemskt, hur människor kan göra så, pojkar och flickor också.
Vi är rätt dumma ändå, vi flickor som hela tiden tjatar om hur sviniga alla killar är och att vi bannemej aldrig krossar några hjärtan. Men jag vet pojkar som har krossade hjärtan, som ligger hemma på kvällarna i en stor och ensam säng och gråter precis lika många tårar som jag.
Vi är dumma vi tjejer, mot varandra och mot killar, och dessutom oss själva. Och sedan spelar vi oskyldiga en sekund senare som att vi var mammas lilla flicka! NEJ FY!

Nu skulle inte detta handla om hur jag kritiserar och ser ner på mitt eget kön utan mest hur mitt 15åriga hjärta betedde sig.
Det är svårt att skriva om det, det är inget nytt, eftersom att de flesta som läser min blogg känner mig och vet hur alltihop gick till. Men jag vill ändå tala om hur det var, för de andra 15åriga hjärtanen som kommer in på min blogg och råkar ha ett hjärta som hänger och slänger i olika takt hela tiden.

Jag var inte oskyldig, absolut inte. Jag brukar bara låta bli att nämna den där lilla delen om att jag också bråkade hemskt mycket. Visserligen kan det kanske bero på hur jag är som person, jag tål inte att folk ljuger mig rätt upp i ansiktet eller inte håller vad de lovar gång på gång. Men ändå så bråkade jag väligt mycket med honom och det ledde väl kanske till att det gick som det gick, men det skall inte spela någon roll att man inte tycker likadant om något, vad som skall spela roll är att man är ärliga mot varandra och inte accepterar att någon inte behandlar en med respekt.
Han behandlade mig faktiskt himla bra i början och det var kanske det som gjorde att jag trodde att jag föll för honom. Men såfort han hade fått vad han ville så sket han ju i det. Pratade bakom ryggen på mig och gick säkert bakom ryggen på mig också. Och där stod jag kvar och höll hårt, hårt. Fast det spelade ingen roll såklart, han lämnade mig ändå.
På en öde ö, det kändes i alla fall så vissa stunder. Sedan tog jag tillbaka honom när han kände för det och så lämnade han mig igen.
Det var inte lätt, absolut inte. Och jag ångrar mig för att jag inte lämnade honom, på en öde ö så att han skulle få klara av att sköta om ett brustet hjärta. Eller så att han skulle få känna hur det kändes att hans kompisar skrattade ut mig bakom ryggen på mig, eller bakom ryggen? Jag visste ju om det.
Jag kan faktiskt inte känna någon glädje eller kärlek när jag tänker på honom längre, så då var jag nog inte kär i honom. Inte ens lite, vad vet man om det när man är 15år? Jag har hört fler som trott de varit kära, men sedan så upptäcker man att det nog inte var så.

Just nu hänger och slänger mitt hjärta hit och dit i min bröstkorg hela dagarna. Men det beror inte på någon kärlek som bara är på låtsas eller som behandlar mig illa. Det är himla mycket på riktgit denna gången och det är för att han behandlar mig så himla bra men ändå inte är kär i mig. Ibland önskar jag att jag bara kunde träffa honom när jag känner för det, eller att jag kunde prata med honom när jag känner för det eller röra vid honom när jag känner för det men det funkar ju inte riktigt så när man bor 500m ifrån varann och träffas alldeles för ofta.

Den där 15åriga kärleken och denna kärleken är motsatser till varann, förutom att de är killar. De blåa ögonen skulle avsky de gröna och tvärt om. Fast de gröna skulle göra det bara utav avund, det är sådan han är. Avundsjuk, och hatar allt som han är avundsjuk på. Och jag avskyr det. Att man inte kan acceptera att vissa är lite bättre än en själv, eller att de har haft det lite bättre från början kanske. Att de blivit uppfostrade på ett annat sätt, i en annan stad och har en helt annan personlighet. Jag avskyr att de gröna ögonen inte kan gratulera när man lyckats. Han blir bara avundsjuk.

Nu är det såhär att jag är fullt medveten om att hans vänner eller han själv - de gröna ögonen. Kan komma in på min blogg och läsa allt detta. Men jag står för det jag skrivit här och kommer därför inte skämmas om någon läser detta. Detta är min uppfattning, min sanning. Det behöver inte betyda att detta är hans 15åriga sanning.

Egentligen spelar det ingen roll

Egentligen spelar det ingen roll att jag inte visar några bilder och att jag sitter hemma i Småland på en måndag. Egentligen spelar det ingen roll att jag tänker på honom och skriker högt för att det gör så ont.
Egentligen spelar det ingen roll att hunden har mjuka öron och en kall nos.
Egentligen spelar det ingen roll att jag är längre ifrån nu än vad jag varit på länge.
Egentligen spelar det ingen roll att jag skrev ditt namn för sista gången igår.
Egentligen spelar det ingen roll att vi knappt pratar med varann.
Egentligen spelar det ingen roll att jag läser allt jag kommer åt.
Egentligen spelar det ingen roll att jag tränar så hårt jag kan.
Egentligen spelar det ingen roll att jag inte längtar efter dig.
Egentligen spelar det ingen roll.
Egentligen spelar ingenting någon roll, för jag kommer ändå inte vara kär i dig i resten av mitt liv.

Om systrar och bröder och att inte bo hemma längre

Ibland så kan jag känna mig lite bortkommen eller lite ledsen för att jag inte har någon syster som gör te till mig, berättar roliga skämt och får mig att skratta när jag allra helst bara vill gråta.
fast åandrasidan har jag 2 bröder som är bäst i hela världen, vi kanske inte berättar massvis skämt för varandra eller gör te, inte jag och Martin i alla fall och Henke har ju aldrig bott med oss.
Martin har jag bråkat mycket men han är himla fin ändå. Han är ju min bror.

När man bor själv kan man avundas de som bor hemma, hos sina syskon, föräldrar och husdjur. Man kan avundas de som aldrig behöver längta hem.
Fast när man bor hemma så bråkar man och skriker och önskar att man bodde själv, då längtar man bort.
Jag tycker att det är bättre att längta bort än att längta hem.

Ikväll skall jag hem till mina fina föräldrar och en av mina fina bröder, och så hunden såklart, bara för att idag längtar jag hem. Sedan hoppas jag på att få spendera en av höstens många helger i Jönköping hos den andra fina brodern.

Puss, jag tycker om er så himla mycket.

OH JÄVLAR VILKEN SMÄLL

Ja det var det verkligen.
Idag har jag varit en olyckfågel.
När jag cyklade hem från stan så cyklade jag över ett övergångsställe för cyklar (jag fick alltså cykla där) Så kom det en kvinna, lite yngre än min mamma och körde i en bil. Ganska fort körde hon, och så såg hon inte att jag kom där och cyklade så hon stannade inte och körde på mig. Jag träffade sidan på hennes bil och flög bakåt. Skrapade upp lite på handen och slog i huvudet lite i trottoar kanten. (skadade mig alltså inte allvarligt)
Jag blev självklart väldigt rädd och skakig och sådär och det blev hon som körde bilen också, jag fick hennes nr och hon fick mitt. Om det var något så skulle jag bara ringa, hon ringde mig såfort hon kom hem, hon var jättegullig.

Så i alla fall när jag kom hem till kollektivet och berättade alltihopa för alla som bor här så tvingade de mig att åka till sjukhuset och kolla upp det. Så jag och Lina lånade Daniels bil och så körde hon mig till sjukhuset. Jag kände inte av någonting då och tyckte mest att det kändes ganska onödigt att åka. Men när vi satt på akuten och väntade så började jag att få ont i nacken och i huvudet. Läkaren jag pratade med kände lite på mig och sedan skickade han mig till Nyhems vårdcentral. haha - hade lika gärna kunnat gå dit direkt.
Där fick jag fylla i värsta långa formuläret om vad som hade hänt och rita bilder och massa sådant. Sedan pratade jag med en till doktor som kände på min nacke och mitt huvud. Ingen fara sade han, han bad mig köpa en cykelhjälm och sedan äta lite Alvedon.
Han sade också att jag absolut inte skulle låta mig själv somna om jag kände mig yr, för då har jag troligtvis en hjärnskakning och om man sover med det så kan man dö.
Så nu har jag satt väckning en gång i timmen så jag vet inte hur pigg jag kommer att vara imorgon. HAHA! Men det är nog bäst att vara på den säkra sidan.

Tur att det inte gick värre i alla fall. Fick mig massvis med tankeställare när jag var påväg hem sedan och det hade ju varit jättesynd om jag dött eller blivit förlamad eller så.
Som både Dan och Simon sade: Åh harregud vilken tur att du lever!!!

Olyckligt kär

idag är jag olyckligt kär, precis som igår och alla andra dagar.
men idag känns det så himla mycket, det isar i magen, tårar bränner i ögonen och jag vill bara ta allt jag äger och flytta in i mammas famn.

När blir man för vuxen för kärlek? Och när blev jag tillräckligt stor för kärlek?
Jag menar, det hände ju över en natt typ.
Det bara kom, PANG!
Det var ingen som varnade mig för hur fel det skulle kännas, det var ingen som sade att jag inte skulle kunna koncetrera mig i skolan. Och det var ingen som sa att han inte skulle vilja röra vid mig på samma sätt som jag vill röra vid honom.
Jag tycker att det är lite orättvist att vissa otrevliga människor hittar kärlek i varje hörn, när jag som inte gör något fel bara får vänta och vänta.
Jag vet att jag inte skall vänta och leta, men jag tycker ju om honom så mycket. Behöver någonting som fyller ut det där lilla som var fullt av honom förut.

Tre dagar

Igår fick jag reda på en enastående sak om våran kropp/hjärna.
Det tar max 3 dagar att vänja sig vid något nytt. Att vänja sig vid någonting som förändrats drastiskt eller sådär.
3 dagar, är det inte alldeles fantastiskt?
Att man efter 3 dagar har vant sig vid att sova själv, även om man tycker att det är himla jobbigt ibland. Men man klarar det mer än utmärkt efter 3 dagar.
Man vänjer sig vid att stiga upp samma tid varje dag efter 3 dagar, om man gör det varje dag.
Är inte det helt fantatiskt?

3 dagar var alltså alldeles lagom för dig att ligga i min säng, rita hjärtan på min rygg och pussa min kind. 3 dagar var alldeles perfekt för att få mig att vänja mig vid att du skrev fina saker på mina kollegeblock och gick in på alldeles fel hemsidor med min dator.
3 dagar var alltså det ultimata för mig att vänja mig vid att du luktade precis likadant som mig efter timmar i duschen med mig.
3 dagar var alltså alldeles lagom för dig, för mig.

Men nu har det gått 1,5 månad och jag har vant mig vid att det inte är sådär längre. Kroppen vänjer ju sig, efter 3 dagar.

Vad vande sig din kropp vid?
Idag är det 836 dagar sedan vi träffade varandra för första gången.

Operera sin vagina?!?!

Varnar för känsliga läsare! VERKLIGEN!

Just nu sitter jag och tittar på ett program.
Egentligen så borde de nog inte visa sådana här program men egentligen så borde de nog göra det också för att få tjejer i min ålder att förstå att det kanske inte är så fel att ha lite större blygläppar än vad som "standard".

Alltså en tjej som de intervjuade nyss, är i min ålder och har aldrig legat med någon för att hennes syster alltid berättat för de killarna som hon dejtat att hon har stora blygläppar.
Är inte det himla hemskt av en syster?!
Det gjorde också att många killar, som hon inte dejtade, fick reda på det och retade henne för det i grupp!

Så nu opererade hon sig och det gjorde hemskt ont, och hon blödde otroligt mycket också efter att hon hade blivit ihop sydd. Det kan ta upp till 3 månader innan det har läkt ihop ordentligt. Det kan ju inte vara värt det!

Jag blir så upprörd över att tjejer i min ålder kan tycka att de ser "onormala" ut när alla, ALLA, vet att alla vaginor och penisar ser olika ut och har olika storlek!

DET ÄT SÅ HEMSKT ATT JAG VILL TA TAG I ALLA TJEJER OCH SKAKA LITE VETT I DEM! HARREGUD!!!!


En sak är ju också att killar kan ha komplex över för mycket eller för lite förhud. Spelar det någon roll om det inte gör att man har problem med annat. Som att kissa, eller vad vet jag.

Snälla alla killar och tjejer, alla ser vi olika ut på alla ställen av kroppen och det är inte fel att ha lite mer förhud eller större blygläppar än vad standard är!
Det finns ingenting som är normalt, för ingen ser likadan ut som någon annan!

Tidigare inlägg