Nu har magin brunnit ut

Ja, alltså i alla fall tills vidare har vi kommit överens om. I början var det mest han som bestämde att nu skulle det vara slut. Nu skulle vi inte vara ihop längre. Och om vi någon gång ska bli ihop igen så ska vi hitta tillbaka till varandra naturligt. Inte för att någon saknar den andra eller för att vi råkar hångla lite på en fest. Men jag saknar honom så himla mycket. Jag saknar hans fina godmorgonsms och hans typiska sätt att svara när man ringer.
Men nu är det såhär, och det kanske till och med är det enda rätta. Jag kan vara jag och jag kan säga till en kille att jag tycker att han är så himla söt. Och jag kan skriva till någon för att han är så snygg att jag får ont i magen och jag kan bli generad för att någon smeker min hand försiktigt när han frågar mig om jag vill ha hjälp att bära. Och jag kan le en extra gång åt den där snygga killen på jobbet för att han tittade på mig och log så fint. Jag kan göra allt detta utan att få dåligt samvete. Men ändå så saknar jag dig så himla mycket. Och jag är så himla arg på oss, för att vi inte stod ut. Tog tag i det. Och jag är arg på dig för de där elaka sakerna du sa precis innan det hände och just därför vill jag inte få dåligt samvete för att jag dog lite inombords när han på jobbet sa att jag är söt. Men jag får det, så himla mycket. Men det är slut och det var du som ville det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback