Det finns inget "vi"

Efter två år av ett ständigt "vi" är det väldigt konstigt att tänka sig själv som bara ett jag. Aldrig mer ett vi. Jag bor kvar här, jag ska göra det här, jag jag jag. Och så du, du ska flytta dit, så långt bort, du ska du du du! Och jag, JAG saknar och går i bitar, jag pusslar ihop och drar sönder. Efter två år är det så väldigt svårt att vara ensam, speciellt när man inte vill det. Det är vilset, lite läskigt men framförallt komplicerat. Vem ringer man mitt i natten när man vaknar av någon mardröm? Vem ringer man när man behöver kattvakt några dagar? Vem ringer man när man behöver någon som pussar och håller om? Det finns ingen annan som kan fylla hålet som uppstår när man blir bara ett jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback