Ingenting kan jag göra

Jag säger "Nej!" så högt jag kan utan att skrika. Stirrar på orden du skrivit som om det inte kan vara sant. Sedan kastar jag telefonen så hårt i madrassen att den studsar upp igen om landar på min katt som flyger upp och springer och gömmer sig under byrån. Skuldkänslorna som rusar igenom min kropp får det att rinna över, tårarna spränger bakom ögonlocken och det gör så väldigt ont i hjärtat. Jag kryper ihop under täcket igen och katten vågar sig fram, han kommer nära och kryper under täcket, lägger sig tröstande nära min mage och jag är så glad för att jag skaffade honom. Vad hade jag varit utan min katt?!
Varför vill du inte träffa mig? Snart kommer det att bli omöjligt att ses men du vill verkligen inte träffa mig nu. Men snart är du så långt bort att vi knappt kommer kunna se varandra genom en dålig internetuppkoppling. Och jag kan ingenting göra åt mina sprängande ögon och värkande hjärta.


Det finns inget "vi"

Efter två år av ett ständigt "vi" är det väldigt konstigt att tänka sig själv som bara ett jag. Aldrig mer ett vi. Jag bor kvar här, jag ska göra det här, jag jag jag. Och så du, du ska flytta dit, så långt bort, du ska du du du! Och jag, JAG saknar och går i bitar, jag pusslar ihop och drar sönder. Efter två år är det så väldigt svårt att vara ensam, speciellt när man inte vill det. Det är vilset, lite läskigt men framförallt komplicerat. Vem ringer man mitt i natten när man vaknar av någon mardröm? Vem ringer man när man behöver kattvakt några dagar? Vem ringer man när man behöver någon som pussar och håller om? Det finns ingen annan som kan fylla hålet som uppstår när man blir bara ett jag.


Adjöken

Säsongen är härmed slut. Nu har jag lämnat in nycklar och kläder. Kramat och sagt hejdå till alla dessa fina människor jag fått jobba ihop med. Vissa kommer jag aldrig mer att träffa och vissa inte förrens nästa säsong. Men det finns några speciella. Som tagit stor plats i mitt hjärta och vi ses alldeles säkert snart igen. Och några har man kramat lite hårdare, några lite längre. Vi har firat att Mathilda fyllt år och vi har åkt madrass. Vi har kört snöskoter och fyrhjuling. Vissa av oss har till och med kommit lite närmre än andra och det är med sorg jag tar adjö av denna fina arbetsplats. Vi har ofta förgyllt varandras dagar och vi har ställt upp för varandra.
Det här jobbet har gjort min vinter så mycket lättare, roligare och bättre än alla andra vintrar. Puss och tack för den här säsongen. Vi ses om nio månader igen!


Nu har magin brunnit ut

Ja, alltså i alla fall tills vidare har vi kommit överens om. I början var det mest han som bestämde att nu skulle det vara slut. Nu skulle vi inte vara ihop längre. Och om vi någon gång ska bli ihop igen så ska vi hitta tillbaka till varandra naturligt. Inte för att någon saknar den andra eller för att vi råkar hångla lite på en fest. Men jag saknar honom så himla mycket. Jag saknar hans fina godmorgonsms och hans typiska sätt att svara när man ringer.
Men nu är det såhär, och det kanske till och med är det enda rätta. Jag kan vara jag och jag kan säga till en kille att jag tycker att han är så himla söt. Och jag kan skriva till någon för att han är så snygg att jag får ont i magen och jag kan bli generad för att någon smeker min hand försiktigt när han frågar mig om jag vill ha hjälp att bära. Och jag kan le en extra gång åt den där snygga killen på jobbet för att han tittade på mig och log så fint. Jag kan göra allt detta utan att få dåligt samvete. Men ändå så saknar jag dig så himla mycket. Och jag är så himla arg på oss, för att vi inte stod ut. Tog tag i det. Och jag är arg på dig för de där elaka sakerna du sa precis innan det hände och just därför vill jag inte få dåligt samvete för att jag dog lite inombords när han på jobbet sa att jag är söt. Men jag får det, så himla mycket. Men det är slut och det var du som ville det!