I själen din, ja långt långt in, ekar tonåringens vrål

Såhär i födelsedagstider när mina kompisar fyller 20 år och lämnar tonåren bakom sig så inser jag att jag har varit "otonåring" i snart ett helt år. Inte vuxen men inte tonåring heller. Någonstans mitt emellan.
När jag tänker tillbaka på mitt 20 åriga år så minns jag det som mycket omtumlande såklart. Uppbrott och flytt hemifrån, nya jobb och egen lägenhet.
Men när jag tänker tillbaka på min tonår så känns det så jävla skönt att den äntligen är över och aldrig kommer igen. Mörka, destruktiva tonåren när allt var så svårt, jag hade ingen aning om vem jag var fast jag trodde att jag visste exakt vem jag var.
Jag kände mig vuxen och förlorade oskulden till en kille som har samma namn som en känd fisk. Livet skulle aldrig bli lättare och inte svårare, så tänkte jag varje dag.
Färgade håret svart och var ohälsosamt smal.
Var arg på allt och alla och bråkade med mamma vaje dag. Önskade att tiden bara kunde gå lite fortare och att jag skulle slippa bo kvar där jag bodde. Skrev varje dag i min dagbok hur dumma alla var och att ingen någonsin skulle förstå mig.
Fick panikångest av klassrum och skolkorridorer och skolkade hälften av skoldagarna. Fast hemma var jag nästan aldrig.
Började rida hos min kusin på världens finaste häst och började att hitta tillbaka till mig själv lite.
Slutade nian och drack min första öl på en hemmafest där jag visste namnet på alla men knappt kände någon på riktigt. Trots att vi hade träffat varandra varje dag sedan vi började högstadiet. Började gymnasiet och slutade använda linser, klippte av mitt svarta hår och färgade det brunt.

Gick upp i vikt och började på riktigt att känna mig glad och stolt över mig själv.
Flyttade till ett underbart litet kollektiv och kom bort från hålan jag bodde i, hittade nya vänner och drack mig full varje helg.
Testade också att röka för första gången, var så äckligt att jag ville kräkas.
Blev kär på riktigt för första gången när jag hade fyllt 18 år och fick underbara varma händer att hålla när jag frös under våra milslånga promenader. Fick låna skor när mina var blöta och hade kvar dem flera månader efter att han hade sagt att han inte ville ha mig. Låg på golvet och grät i två timmar och panikringde min bästa killkompis som sa "Var ledsen, det är lugnt. Jag kommer!"
Sedan var livet kaos och nio månader senare var det lättare att andas igen. Träffade Samuel och visste inte alls vart denna underbara, konstiga människa kom ifrån och störde mig på att han kunde få mig att skratta som ingen annan. Blev kär och ihop. Och förstörde allt under ett halvår med flera olika misstag.
Tog studenten och flyttade hem.
Bestämde mig för att aldrig någonsin göra sådana misstag igen, om han fortfarande ville ha mig. Och det ville han.
Började jobba istället för att gå till skolan varje dag och då blev dagarna mycket lättare. Livet blev mycket lättare. Sedan tog tonåren slut och den får aldrig, aldrig komma tillbaka.