Småland

Passade på att ta en gratis minisemester denna veckan och åkte hem till mamma och pappa.
Idag har jag ringt runt till alla möjliga olika företag och skrivit åtminstone fem olika CV:n.

Nu skall jag ut på en eftermiddagspromenad med vovven och efter det skall jag göra hemmagjord pizza!



Nu är den på väg.

Okej, jag känner mig ledsen, gråter till allt jag läser och alla serier jag ser. Jag vill inte träffa någon och allra helst vill jag köpa massa nya fina fantastiskt varma kläder. För nu kommer den. Hösten. Den kommer nu och den gör mig till ett vrak.
Jag vill inte gå ut och jag vill inte stiga upp ur sängen. När solen skiner, som den gjorde idag blir jag lycklig och sprallig men allt försvinner innan kl 19.00 för då är det mörkt och kallt igen. Och min vinterjacka är sönder, jag har lånat en halsduk och har inga vantar. Min basker är borta och jag vill bara skrika att nu får det fan räcka med höst!
För en vecka sedan sade jag att hösten har känts helt okej i år, den har inte varit så farlig som alla de andra åren och i samma stund jag sade det blev det iskallt inom mig. Bara för att jag sade det försvann den mysiga hösten och nu försöker jag rädda allt genom att söka alla jobb jag kan hitta, titta på serier och träna. Men det går inte rädda en försvunnen myshöst. Oavsett om man går på bio med någon eller handlar upp alla sina pengar. Det går inte att rädda och hela min värld rasar samman.
Jag längtar bara hem, till något som känns hemma. Där allt inte är en enda röra och där det doftar gott av löv och hemmagjorda soppor. Jag längtar efter mamma och pappa!


Krogrunda

På min väg hem förlorar jag all kontakt med verkligheten. Mobilen dör och jag har ingen aning vad som hände med de andra. Det är alltid en spännande saga som upprepar sig varje helg. Vad hände sen? Var gick ni? Vem pussade vem och vem önskade att vem hade pussats med vem. Varje helg är det samma sak när jag har gått hem! Varje söndag samma sms; hur gick det? Berätta allting!? Samma sms och varje lördag samma snabba hejdå; min sista buss går nu. Hör av dig imorgon och skriv när du är hemma.
Samma sak varje lördag. Samma sak upprepar sig varje helg. Och samma sak som jag känner nu kommer jag att känna varje helg tills tiden inte räcker till. Ni är för värdefulla för att jag inte skall oroa mig för er säkerhet varje helg tills jag vet att ni alla ligger trygga i var sin säng. Jag är för rädd om er allihop för att ni skall rinns ut i sanden.


Höst

Jag gör ingenting på dagarna. Längtar efter mamma och pappa och sitter inloggad på arbetsförmedlingen och söker vart enda jobb som dyker upp. Jag har sökt allt jag har kunnat hitta och ändå händer det ingenting. Jag väntar ut dagarna, svarar på varje samtal även om det är ett dolt nr eller ett okänt nr. Det kan ju trots allt vara ett jobb som jag har sökt men 9 av 10 ggr är det bara en försäljare och ingen blivande chef.
Jag går och lägger mig alldeles för sent och äter för dålig mat, tränar för lite och jobbar för lite.
Jag gör allt jag kan men det är ändå inte tillräckligt. Och det värsta är att det inte bara är jag. Mer än hälften av mina vänner har det såhär och det suger så jävla hårt.