Begravning och annan ångest

Okej, livet och döden hör ihop.
Det är som början på en stig och slutet när man kommer fram. Det måste ske och det är sorgligt.
Livet måste gå vidare och vi måste fortsätta på våran stig. Ibland går vi tillsammans med andra, kompisar och främlingar. Ibland krockar man med någon och börjar bråka om vems stig det egentligen är man går på. Men livet går alltid vidare.
När det känns som att man står stilla så rör man sig ändå sakta, sakta mot slutet av stigen. Därför bör man alltid gå vidare, aldrig tillåta sig själv att "stå stilla". Hitta på saker, unna dig saker. Res. Lev!
Vissa människors stigar är längre och andra kortare. Om din stig är lång eller kort kan du aldrig veta, en dag är den bara slut. Den kanske slutar vid ett stup eller vid en stor sjö. Men du kan aldrig veta förrens du är framme. Därför måste du alltid förlåta det som du bör förlåta och glömma det som du bör glömma.
Du måste älska, leva och skratta. Det är en klyscha, jag vet det. Men klyschor är ofta sanna, därför är de klyschor!

Idag var jag på en begravning där den som dog var en nära vän till familjen. Han älskade, levde och skrattade.
Det var många år sedan vi träffades nu men jag kan aldrig komma ihåg att han var någonting annat än glad. Han och farfar lärde mig att fiska, lägga i nät och rensa fisk.
Jag har lärt mig mycket utav honom och kommer säkerligen att göra det framöver också. Bara genom att leva lite mer så som han gjorde så lär man sig något nytt.

Man måste leva lite mer varje dag för att inte ångra någonting när man kommer till slutet av stigen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback