Popadelica 2012


Jag och Samuel åkte upp till min käre bror och gick på Popadelica.
Det var hur bra som helst, nog det bästa året någonsin.

Vi såg många band men jag hade tyvärr inte med min kamera så jag tog bara bilder med min mobil men jag lägger upp dem ändå och så får det duga så. :)

Det första vi såg var Kapten röd som vi också såg i Halmstad för några månader sedan, nu var han mycket, mycket bättre!

Vit päls var det bästa som jag sett på länge och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Efteråt pratade jag med Calle (sångaren) och han var lika trevlig som jag blev varm efter att ha sett dem.
Spelningen var dock alldeles för kort, jag önskar att de hade spelat hela kvällen!

Svenska björnstammen var inte så roliga att se men de är ju fortfarande bra!

UNDERBARA, underbara The concept. Nästan lika bra som Vit päls men ändå inte. De var både roliga att se och härliga att lyssna på. Även denna spelning var alldeles för kort!

Som sagt, bästa Popadelica som jag varit på och detta var 3 året i rad. Idag är jag en lite lyckligare människa och jag känner mig lätt som en fjäder. ÅH, så bra!

Begravning och annan ångest

Okej, livet och döden hör ihop.
Det är som början på en stig och slutet när man kommer fram. Det måste ske och det är sorgligt.
Livet måste gå vidare och vi måste fortsätta på våran stig. Ibland går vi tillsammans med andra, kompisar och främlingar. Ibland krockar man med någon och börjar bråka om vems stig det egentligen är man går på. Men livet går alltid vidare.
När det känns som att man står stilla så rör man sig ändå sakta, sakta mot slutet av stigen. Därför bör man alltid gå vidare, aldrig tillåta sig själv att "stå stilla". Hitta på saker, unna dig saker. Res. Lev!
Vissa människors stigar är längre och andra kortare. Om din stig är lång eller kort kan du aldrig veta, en dag är den bara slut. Den kanske slutar vid ett stup eller vid en stor sjö. Men du kan aldrig veta förrens du är framme. Därför måste du alltid förlåta det som du bör förlåta och glömma det som du bör glömma.
Du måste älska, leva och skratta. Det är en klyscha, jag vet det. Men klyschor är ofta sanna, därför är de klyschor!

Idag var jag på en begravning där den som dog var en nära vän till familjen. Han älskade, levde och skrattade.
Det var många år sedan vi träffades nu men jag kan aldrig komma ihåg att han var någonting annat än glad. Han och farfar lärde mig att fiska, lägga i nät och rensa fisk.
Jag har lärt mig mycket utav honom och kommer säkerligen att göra det framöver också. Bara genom att leva lite mer så som han gjorde så lär man sig något nytt.

Man måste leva lite mer varje dag för att inte ångra någonting när man kommer till slutet av stigen.