För lite för att få klaga

Vi gör olika saker, har olika saker på gång, äter olika måltider med olika personer, kommer hem vid olika tider och sover i olika sängar.
Våra tandborstar står inte i samma mugg och vi torkar oss inte på samma handduk. Vi använder inte ens samma toalett - på veckorna.

På helgerna gör vi alltid samma saker och sover alltid i samma säng.
På helgerna är allting alltid som det skall vara. 
Men inte på veckorna, på veckorna tar allting slut och det är svårt att sova, man drömmer om att man aldrig mer skall sova ihop och aldrig någonsin bara vara cykelavstånd ifrån varandra. Man drömmer om hemska saker och så finns ingen där som kan trösta en när man vaknar.
Vi ses varje helg för om vi inte gör det blir det för lång tid emellan, det är redan för lång tid emellan. Men egentligen inte tillräcklingt långt för att få klaga.

På dagarna tänker man att bara några månader till, sedan kan vi sova i samma säng exakt varje natt om vi vill. Vi kan bo i samma stad och äta lunch ihop. Men månaderna är så långa, sex jävla månader och kanske ännu längre. Men det finns ingen exakt plan, ingenting att räkna ner till. Bara till sommaren men ingen av oss vet vad som händer sedan.  

Vi lever på godmorgon-sms och godnatt-samtal. Vi lever på puss i slutet av varje jag saknar dig.
För det gör vi verkligen - saknar varandra. såinihelvete.

Det gör ont i hela kroppen när man skall åka ifrån varandra och det känns som att en kyss och "hejdå, vi hörs ikväll" inte räddar någonting. Det gör ändå lika jävla helvetes ont.
Och så gör det ont nästa gång man ses, för att man inte riktigt kan få nog. Man pussar och pussar och kramar och kramar men saknaden man kände innan går ändå inte över. 

Det är så helvetes jävla svårt att bara få träffas en gång i veckan när jag träffade dig varje dag.
Men vi träffas ju varje helg och därför får vi inte klaga!
Fan vad jag saknar dig!


Min pilot


En bild från när jag och Sam var i Göteborg på en Besöka alla Museem-Weekend.


Han försvann.

För snart ett halvår sedan försvann min bästa vän, min hjärtevän och mitt allra finaste som jag kunde tänka mig.
Han försvann inte bokstavligt talat utan jag vet ju att andra vet vad han gör och vart han är.
Men jag vet inte. Jag vet inte vart han är. Jag vet inte vart mitt allra finaste är.

Jag kan inte riktigt beskriva vad som hände, det är väldigt svårt. För jag tror inte att jag vill och sedan så vet jag inte säkert själv. Samtidigt är det väldigt lätt att skylla på honom när jag bara vet hur jag känner, men inte alls hur han känner. För även om jag ibland vill inbilla mig att jag fått en tydlig förklaring till allt från honom så har jag nog inte det.

Jag försökte att hålla kontakten, och visst fick jag svar. Korta svar som blev otydligare och otydligare och nu vet jag inte ens säkert vad han heter längre.
Jag skriver sms om saker som händer i mitt liv, som jag tänker skicka. Men aldrig gör, för hur i helskotta skulle det kännas om jag fick till svar att han inte alls bryr sig? Eller hur skulle det kännas om han inte svarade alls?
Men jag kanske gör fel i att inte skicka? För han kanske visst bryr sig och han kanske saknar precis lika mycket som jag gör.

Som jag älskar dig för den där gången vi var i kollektivet och vi drack alldeles för mycket öl respektive vin och både du och jag blev övermodiga som fan och du skulle hoppa över staketet och jag ut genom fönstret och så skriker du: Sofia, JAG ÄLSKAR DIG! Du är den bästa vännen i världen!!" Och just i den stunden snubblar du på en stolpe som sticker upp ifrån staketet och du trillar och slår dig riktigt ordentlig. Jag störtar ut ur mitt fönster och landar på ett ruttet äpple med mina barfota fötter. Skrattande ramlar jag fram till dig och du skriker av skratt och för att det gör så ont och det enda du kan få ur dig är: "Jag menar allvar, du ÄR bäst i världen!"
Och morgonen efter hade du det största och bästa skrapsåret jag sett på alla dina revben.

Även om han har försvunnit från mig så har han fortfarande den största platsen i mitt hjärta som någon någonsin kan få.

En önskan


Det här är den sötaste apan jag sett. Någonsin.