Om bröder som flyttar


Martin flyttade hemifrån för ca 1 månad sedan nu. Det kändes faktiskt lite jobbigt, men det var ng bra för honom. Och han kommer ju faktiskt hem när jag är hemma ibland och äter söndagsmiddag och sådär. Jag saknar honom och det kan kännas himla tomt ibland. Ingen att skylla ifrån sig på, ingen att tjaffsa med och ingen att dela soffan med. Tomt liksom. (Att sitta i en fotölj är ju inte lika mysigt)


Henke har ju som sagt aldrig bott hos oss men han har ju inte bott så långt bort heller. En tågresa på dryga timmen, inte så farligt.
Men det har gått stunder då jag saknat honom olidligt mycket, och så har det gått stunder då vi inte hörts av så mycket.
Och nu, nu pratar han om att flytta till Stockholm eller Gävle. Båda städerna är städer jag gärna besöker (speciellt Gävle), men att ha min äldsta, underbara bror så långt bort är nästan otänkbart. Det tar ju inte en timme att åka till Stockholm!!
Hoppas han kommer att trivas när han bestämmer sig för det i alla fall, men jag gillar det inte, inte om jag skall vara ärlig.

Jag vill inte ha någon av er så långt bort.
Ni är bäst!

Simon Henry


är här idag och leker så pass mycket med mina grannar att jag inte kan sova. Fast det gör ingenting, han är så fin ändå!
Läs hans blogg, den är faktiskt mysig!
http://www.litenstorsimon.blogspot.com/

Ingen bild, ingen tid över!

Idag har jag jobbat på som sjutton med mitt projekt. Varit riktigt duktig faktiskt.
Sedan tränade jag efter skolan, pluggade till provet imorgon (och idag var inte första gången jag pluggade till det), lagade mat och åt, kollade på Biggest Loser Sverige och så diskade jag och pluggade ännu mera.
Nu sitter jag här och skall sova nu, så att jag orkar upp imorgon!
HA DE!

Drömmar om kameror.


Sedan jag var liten har jag alltid velat ha en sådan där liten polariod kamera.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att kolla om jag kunde köpa en begangnad, billigt. Jag vet att det är väldigt svårt att få tag på film till en sådan kamera, men hela grejen är ju mest att bara ha en. :)

Så nu var jag inne och kollade på tradera och hittade en som inte var dyr alls. Skall faktiskt buda. Vinner jag den så vinner jag den. Om inte, så bättre lycka nästa gång! ;) haha

15år och obefintlig kärlek

jag har säkert nämt detta innan.

När jag var 15 år var jag kär i en kille med brunt ostyrigt hår och gröna ögon - jag vet att det låter som Harry Potter men det var faktiskt inte han.
Eller var jag kär i honom? jag trodde i alla fall det. Han luktade gott och hade mjuka händer. Vi var tillsammans i flera månader och så lekte han med mig i flera månader också.
Det är så hemskt, hur människor kan göra så, pojkar och flickor också.
Vi är rätt dumma ändå, vi flickor som hela tiden tjatar om hur sviniga alla killar är och att vi bannemej aldrig krossar några hjärtan. Men jag vet pojkar som har krossade hjärtan, som ligger hemma på kvällarna i en stor och ensam säng och gråter precis lika många tårar som jag.
Vi är dumma vi tjejer, mot varandra och mot killar, och dessutom oss själva. Och sedan spelar vi oskyldiga en sekund senare som att vi var mammas lilla flicka! NEJ FY!

Nu skulle inte detta handla om hur jag kritiserar och ser ner på mitt eget kön utan mest hur mitt 15åriga hjärta betedde sig.
Det är svårt att skriva om det, det är inget nytt, eftersom att de flesta som läser min blogg känner mig och vet hur alltihop gick till. Men jag vill ändå tala om hur det var, för de andra 15åriga hjärtanen som kommer in på min blogg och råkar ha ett hjärta som hänger och slänger i olika takt hela tiden.

Jag var inte oskyldig, absolut inte. Jag brukar bara låta bli att nämna den där lilla delen om att jag också bråkade hemskt mycket. Visserligen kan det kanske bero på hur jag är som person, jag tål inte att folk ljuger mig rätt upp i ansiktet eller inte håller vad de lovar gång på gång. Men ändå så bråkade jag väligt mycket med honom och det ledde väl kanske till att det gick som det gick, men det skall inte spela någon roll att man inte tycker likadant om något, vad som skall spela roll är att man är ärliga mot varandra och inte accepterar att någon inte behandlar en med respekt.
Han behandlade mig faktiskt himla bra i början och det var kanske det som gjorde att jag trodde att jag föll för honom. Men såfort han hade fått vad han ville så sket han ju i det. Pratade bakom ryggen på mig och gick säkert bakom ryggen på mig också. Och där stod jag kvar och höll hårt, hårt. Fast det spelade ingen roll såklart, han lämnade mig ändå.
På en öde ö, det kändes i alla fall så vissa stunder. Sedan tog jag tillbaka honom när han kände för det och så lämnade han mig igen.
Det var inte lätt, absolut inte. Och jag ångrar mig för att jag inte lämnade honom, på en öde ö så att han skulle få klara av att sköta om ett brustet hjärta. Eller så att han skulle få känna hur det kändes att hans kompisar skrattade ut mig bakom ryggen på mig, eller bakom ryggen? Jag visste ju om det.
Jag kan faktiskt inte känna någon glädje eller kärlek när jag tänker på honom längre, så då var jag nog inte kär i honom. Inte ens lite, vad vet man om det när man är 15år? Jag har hört fler som trott de varit kära, men sedan så upptäcker man att det nog inte var så.

Just nu hänger och slänger mitt hjärta hit och dit i min bröstkorg hela dagarna. Men det beror inte på någon kärlek som bara är på låtsas eller som behandlar mig illa. Det är himla mycket på riktgit denna gången och det är för att han behandlar mig så himla bra men ändå inte är kär i mig. Ibland önskar jag att jag bara kunde träffa honom när jag känner för det, eller att jag kunde prata med honom när jag känner för det eller röra vid honom när jag känner för det men det funkar ju inte riktigt så när man bor 500m ifrån varann och träffas alldeles för ofta.

Den där 15åriga kärleken och denna kärleken är motsatser till varann, förutom att de är killar. De blåa ögonen skulle avsky de gröna och tvärt om. Fast de gröna skulle göra det bara utav avund, det är sådan han är. Avundsjuk, och hatar allt som han är avundsjuk på. Och jag avskyr det. Att man inte kan acceptera att vissa är lite bättre än en själv, eller att de har haft det lite bättre från början kanske. Att de blivit uppfostrade på ett annat sätt, i en annan stad och har en helt annan personlighet. Jag avskyr att de gröna ögonen inte kan gratulera när man lyckats. Han blir bara avundsjuk.

Nu är det såhär att jag är fullt medveten om att hans vänner eller han själv - de gröna ögonen. Kan komma in på min blogg och läsa allt detta. Men jag står för det jag skrivit här och kommer därför inte skämmas om någon läser detta. Detta är min uppfattning, min sanning. Det behöver inte betyda att detta är hans 15åriga sanning.

Du är inte en i mängden men jag är en utav dom få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden.



Jag vill se alla sidor av dig.



Ibland är det så att vissa saker inte kan bli bättre. Det är så nu. Fint ska det va!



APU och snygga killar!


Jag har APU denna veckan och nästa, det kanske jag nämt. Det är himla kul i alla fall och tiden bara springer iväg, idag fick jag fota med en mast, eller pröva. Det var kul, fast lite svårt faktiskt. :)

Igår såg jag den snyggaste killen jag någonsin sett i Halmstad, han var verkligen sinnessjukt snygg, nästan så snygg att mitt hjärta stannande. Idag när jag berättade om honom för Jessica så sade hon: Var det ****? Men de var lite lika faktiskt.
Igår såg jag en annan snygg (Läs: världens snyggaste) kille också, Cedric Diggory, nu har jag bevittnat döden på mannen till mina barn ca 8 ggr. Lika ledsen varje gång. (jag gråter inte, utan det gör bara ont)

Idag har jag inte sett några snygga pojkar utan bara massa sol, sol överallt. Det tycker jag är fint. Men harrejisses så kallt det är. Nästan för kallt, snart dags att börja använda vinterjackan. Min är så fin att jag längtar, men jag vill spara den så länge som möjligt. haha! :)

Sug liv ur min halspulsåder.


Jag kan inte sova, jag kan bara inte.
Jag är nervös inför imorgon och jag längtar redan hem.
Jag längtar efter mammas mjuka händer mot min kind och jag längtar efter pappas höga skratt när Frasse gör något dumt.
Jag längtar efter hur det luktar när man precis tänt en brasa.
Jag längtar efter att Frasse blir så glad när han ser att jag är kvar på morgonen, jag längtar efter att det är sådär lagom höstigt och inte så deppigt som här i Halmstad.
Jag längtar efter att höra hovslag utanför när två st galopperar förbi på sina fina svarta hästar.
Jag längtar hem.

Jag är himla nervös för att jag inte skall hitta dit imorgon och för att jag skall göra bort mig. Att han skall tycka att jag inte lär mig något och att jag är helt dum.
Jag är nervös för att vi inte skall komma överrens och sådär.
Men han tyckte att mina bilder som jag skickade var bra och han låter himla trevlig!
Allt detta, längtan och nervositeten suger liv ur mig.


men det är skönt att du är 10mil bort nu. Även om det är nu jag behöver dig sådär mycket igen.

Egentligen spelar det ingen roll

Egentligen spelar det ingen roll att jag inte visar några bilder och att jag sitter hemma i Småland på en måndag. Egentligen spelar det ingen roll att jag tänker på honom och skriker högt för att det gör så ont.
Egentligen spelar det ingen roll att hunden har mjuka öron och en kall nos.
Egentligen spelar det ingen roll att jag är längre ifrån nu än vad jag varit på länge.
Egentligen spelar det ingen roll att jag skrev ditt namn för sista gången igår.
Egentligen spelar det ingen roll att vi knappt pratar med varann.
Egentligen spelar det ingen roll att jag läser allt jag kommer åt.
Egentligen spelar det ingen roll att jag tränar så hårt jag kan.
Egentligen spelar det ingen roll att jag inte längtar efter dig.
Egentligen spelar det ingen roll.
Egentligen spelar ingenting någon roll, för jag kommer ändå inte vara kär i dig i resten av mitt liv.

Om systrar och bröder och att inte bo hemma längre

Ibland så kan jag känna mig lite bortkommen eller lite ledsen för att jag inte har någon syster som gör te till mig, berättar roliga skämt och får mig att skratta när jag allra helst bara vill gråta.
fast åandrasidan har jag 2 bröder som är bäst i hela världen, vi kanske inte berättar massvis skämt för varandra eller gör te, inte jag och Martin i alla fall och Henke har ju aldrig bott med oss.
Martin har jag bråkat mycket men han är himla fin ändå. Han är ju min bror.

När man bor själv kan man avundas de som bor hemma, hos sina syskon, föräldrar och husdjur. Man kan avundas de som aldrig behöver längta hem.
Fast när man bor hemma så bråkar man och skriker och önskar att man bodde själv, då längtar man bort.
Jag tycker att det är bättre att längta bort än att längta hem.

Ikväll skall jag hem till mina fina föräldrar och en av mina fina bröder, och så hunden såklart, bara för att idag längtar jag hem. Sedan hoppas jag på att få spendera en av höstens många helger i Jönköping hos den andra fina brodern.

Puss, jag tycker om er så himla mycket.

Ingen motivation


Idag fick jag reda på att jag varit borta en 3-timmars lektion varje vecka sedan vi började. Förstår ni hur många % det är? och hur dåligt det är utav mig.
jag känner mig riktigt sämst, men jag har verkligen ingen motivation.
Jag förstår inte anledningen till att gå till skolan på hösten. Man fryser när man cyklar till skolan, och om man tar på sig för mycket så luktar man svett resten av dagen, inte okej. Sedan fryser man resten av dagen i skolan och håller på att dö såfort man rör på sig, om man tar på sig mer svettas man som ett svin, inte okej.
Sedan när man kommer hem måste man dricka te, plugga och bara vara inne. När man gjort det måste man dricka mer te för att inte förfrysa och sedan kanske man skall sova också. Och nästa dag är allt likadant igen förutom att det blir lite lite kallare varje dag och då kan man klä på sig lite mer.
och usch, hösten är inge kul och man har ingen motivation men behöver hur mycket som helst för att överleva, typ.
Så jag har massvis med frånvaro, ingen motivation och vill bara gråta när jag tänker på skolan. Det var samma sak förra hösten. SKIT OCKSÅ!
Önskar att jag var en björn...
men jag köpte gymkort så nu jäklar ska här gymmas och bli vintersnygg! :D
hehe, nu skall jag maila min APU-handledare

OH JÄVLAR VILKEN SMÄLL

Ja det var det verkligen.
Idag har jag varit en olyckfågel.
När jag cyklade hem från stan så cyklade jag över ett övergångsställe för cyklar (jag fick alltså cykla där) Så kom det en kvinna, lite yngre än min mamma och körde i en bil. Ganska fort körde hon, och så såg hon inte att jag kom där och cyklade så hon stannade inte och körde på mig. Jag träffade sidan på hennes bil och flög bakåt. Skrapade upp lite på handen och slog i huvudet lite i trottoar kanten. (skadade mig alltså inte allvarligt)
Jag blev självklart väldigt rädd och skakig och sådär och det blev hon som körde bilen också, jag fick hennes nr och hon fick mitt. Om det var något så skulle jag bara ringa, hon ringde mig såfort hon kom hem, hon var jättegullig.

Så i alla fall när jag kom hem till kollektivet och berättade alltihopa för alla som bor här så tvingade de mig att åka till sjukhuset och kolla upp det. Så jag och Lina lånade Daniels bil och så körde hon mig till sjukhuset. Jag kände inte av någonting då och tyckte mest att det kändes ganska onödigt att åka. Men när vi satt på akuten och väntade så började jag att få ont i nacken och i huvudet. Läkaren jag pratade med kände lite på mig och sedan skickade han mig till Nyhems vårdcentral. haha - hade lika gärna kunnat gå dit direkt.
Där fick jag fylla i värsta långa formuläret om vad som hade hänt och rita bilder och massa sådant. Sedan pratade jag med en till doktor som kände på min nacke och mitt huvud. Ingen fara sade han, han bad mig köpa en cykelhjälm och sedan äta lite Alvedon.
Han sade också att jag absolut inte skulle låta mig själv somna om jag kände mig yr, för då har jag troligtvis en hjärnskakning och om man sover med det så kan man dö.
Så nu har jag satt väckning en gång i timmen så jag vet inte hur pigg jag kommer att vara imorgon. HAHA! Men det är nog bäst att vara på den säkra sidan.

Tur att det inte gick värre i alla fall. Fick mig massvis med tankeställare när jag var påväg hem sedan och det hade ju varit jättesynd om jag dött eller blivit förlamad eller så.
Som både Dan och Simon sade: Åh harregud vilken tur att du lever!!!