Soligt, somrigt och spännande
Ni vet när man vaknar en tidig sommarmorgon, solen lyser in genom gardinen och det är för varmt för att ha täcke. Man är inte ensam för bredvid ligger det en annan brunbränd kropp och två blå ögon ser på en nyvaket. Ni vet den där känslan när man äter frukost i trädgården, tävlar om vem som cyklar fortast till stranden och man kanske bara har känt varandra i tre soliga veckor.
Det är nytt, spännande och luften är lika lätt som en fjäder. Så ser mitt liv ut nu, soligt, lätt och nytt!
/ß
Tre år sedan
För tre år sedan var jag här och jag var olidligt förälskad.
För tre år sedan småsprang jag hit för att träffa honom. I mina nyaste, finaste skor småsprang jag och fick skoskav så det blödde igenom strumporna.
För tre år sedan tog han av sig sina skor, gav de till mig och tog mina skor i ena handen och min hand i andra.
För tre år sedan gick han barfota på årets första solvarma asfalt och jag fick hålla hans hand.
Nu bara springer jag här, utan att hålla någon hand eller småspringa för att träffa någon. Nu springer jag för att komma i mål!
/ß
http://cdn1.cdnme.se/1775426/6-3/pic_519e8d7fe087c3424a4a44ef.jpg" class="image">
Popadelica 2013
Detta året var det inte bara jag och Henke utan Martin var också med och han hade fått med sig barndomskompisar från Reftele och vi pussades, kramades och diskuterade mellan alla bra band som spelade.
Jag jobbade i Göteborg på dagen och fick skynda skynda för att hinna till spelningen jag allra mest ville se.
Panda Da Panda
Efter det bestämde jag mig för fuck it, jag dricker ikväll. Skulle köra upp till Stockholm dagen efter och hade först tänkt vara nykter men kom igen?! Båda mina bröder var där och jag pussades!!
Nästa spelning vi såg var Motorhomes som jag aldrig ens hade hört talas om men som Henke sa att jag skulle älska så jag följde med mycket skeptisk.
Och sedan spelade Movits, jag hade så sjukt höga förväntningar. Det är alltid något band varje år som jag har höga förväntningar inför. Ett år var det Rebecca och Fiona som gjorde mig hemskt besviken
Allra sist spelade Icona Pop och jag såg dem på Peace and Love också där jag tyckte de kunde gjort betydligt bättre ifrån sig.
Här var det dock hur bra som helst, jag dansade och skreksjöng med i varje låt. Ute kom nattens första regn och alla i publikhavet hade vårkänslor. Efter detta väntade jag på mina bröder och skyndade sedan till sista bussen hem.
Efter denna helgen kom sommaren och jag fick ordning på mig själv.
Popadelica är bästa sättet att fira in våren och jag har de två bästa bröderna i hela universum!
/ß
Ps. ber om ursäkt för dålig bildkvalité. Hade bara mobilen med mig.
Trehundra kilometer
Jag sitter på ett täcke i min trädgård och njuter utav solen, idag är min sista lediga dag på jag vet inte hur länge, kanske flera månader och jag tänker att jag ska njuta så mycket jag bara kan.
Jag hör stureelever som framför någon slags slutproduktion och det är inte speciellt långt kvar tills alla får sommarlov.
Jag sitter här i min trädgård och tänker att han kanske kan vara mindre än tre kilometer härifrån men han kan också vara trehundra kilometer härifrån. Inte vet jag och egentligen så bryr jag mig nog inte speciellt mycket. Men lite ont i hjärtat gör det, för ikväll tittar jag på Eurovision helt själv och imorgon tar jag tåget till Stockholm!
Hoppar inte över några slag
Det här är mitt hjärta, det slår rytmiskt. Och det slår hårt, det hoppar aldrig över några slag längre, det springer aldrig fortare än vad jag gör längre. Det är stabilt, det gör inte ont längre. Mitt hjärta delar inte på sig vid varannan utandning. Mitt hjärta sitter ihop, ensamt slår det för att jag ska överleva. Ingen konstgjord andning eller elektriska stötar behövs för att ta mig upp på morgonen. Jag sover ensam, vaknar ensam, äter frukost ensam, äter till och med på restaurang ensam och jag trivs med mig själv. Jag trivs med min nya hårfärg, mitt nya sett att se på mig själv. Jag trivs med att le åt snygga killar tvärs över baren och jag trivs med att få roliga och oförstående sms på nätterna.
Jag gillar att känna mig trygg i mig själv, jag är stolt över mig själv. För att jag klarade dessa två månaderna så jävla bra som jag gjort med nästan alla tjejkompisar 35 mil bort och nytt jobb.
Jag har överlevt och jag har klarat det NÄSTAN helt själv.
Jag är ensam i en stad där vi spenderat många vår- och sommardagar, jag är ensam här och undviker inga gator.
Mitt hjärta hoppar inte över några slag längre för jag är stabil nu, glad nu. Nöjd nu.
/ß
Jag kan inte sluta älta det här
Hur mycket jag än säger och låtsas att jag inte bryr mig så är det ju såklart att jag gör det. Jag gråter igenom nätter och jag springer km efter km för att slippa smärtan i hjärtat.
Vi pratar inte med varandra, det är nästan som att vi aldrig känt varandra faktiskt och absolut inte vetat precis allt som har hänt i den andres liv varje dag de senaste två åren.
/ß
Tiden står stilla
Just nu går tiden så sakta, dagarna som är nu är bara en stor språngbräda tills den 15 april då jag ska åka på utbildning för mitt nya jobb och sen drar det ju igång och då kommer jag ju att ha att göra igen.
Jag sover länge, äter frukost i evigheter, lyssnar på musik, tränar, cyklar till stan, inser att jag inte har några pengar, cyklar hem igen. Lyssnar på musik igen, lagar mat och sover lite. Mina dagar är inte så spännande, men snart så! SNART SÅ!
/ß
-
Igår träffade jag min allra finaste killkompis på en bar och han log stort när han såg mig. Sedan pratade vi länge om en sak som han var nervös över och om en grej som jag är förbannad över. Vi kramades hårt och länge och jag var så jävla glad, det var nog han också tror jag.
Varje gång jag träffar honom ska jag krama honom lika hårt som jag gjorde igår!
/ß
Vine
Ingenting kan jag göra
Jag säger "Nej!" så högt jag kan utan att skrika. Stirrar på orden du skrivit som om det inte kan vara sant. Sedan kastar jag telefonen så hårt i madrassen att den studsar upp igen om landar på min katt som flyger upp och springer och gömmer sig under byrån. Skuldkänslorna som rusar igenom min kropp får det att rinna över, tårarna spränger bakom ögonlocken och det gör så väldigt ont i hjärtat. Jag kryper ihop under täcket igen och katten vågar sig fram, han kommer nära och kryper under täcket, lägger sig tröstande nära min mage och jag är så glad för att jag skaffade honom. Vad hade jag varit utan min katt?!
Varför vill du inte träffa mig? Snart kommer det att bli omöjligt att ses men du vill verkligen inte träffa mig nu. Men snart är du så långt bort att vi knappt kommer kunna se varandra genom en dålig internetuppkoppling. Och jag kan ingenting göra åt mina sprängande ögon och värkande hjärta.
Det finns inget "vi"
Efter två år av ett ständigt "vi" är det väldigt konstigt att tänka sig själv som bara ett jag. Aldrig mer ett vi. Jag bor kvar här, jag ska göra det här, jag jag jag. Och så du, du ska flytta dit, så långt bort, du ska du du du! Och jag, JAG saknar och går i bitar, jag pusslar ihop och drar sönder. Efter två år är det så väldigt svårt att vara ensam, speciellt när man inte vill det. Det är vilset, lite läskigt men framförallt komplicerat. Vem ringer man mitt i natten när man vaknar av någon mardröm? Vem ringer man när man behöver kattvakt några dagar? Vem ringer man när man behöver någon som pussar och håller om? Det finns ingen annan som kan fylla hålet som uppstår när man blir bara ett jag.
/ß
Adjöken
Säsongen är härmed slut. Nu har jag lämnat in nycklar och kläder. Kramat och sagt hejdå till alla dessa fina människor jag fått jobba ihop med. Vissa kommer jag aldrig mer att träffa och vissa inte förrens nästa säsong. Men det finns några speciella. Som tagit stor plats i mitt hjärta och vi ses alldeles säkert snart igen. Och några har man kramat lite hårdare, några lite längre. Vi har firat att Mathilda fyllt år och vi har åkt madrass. Vi har kört snöskoter och fyrhjuling. Vissa av oss har till och med kommit lite närmre än andra och det är med sorg jag tar adjö av denna fina arbetsplats. Vi har ofta förgyllt varandras dagar och vi har ställt upp för varandra.
Det här jobbet har gjort min vinter så mycket lättare, roligare och bättre än alla andra vintrar. Puss och tack för den här säsongen. Vi ses om nio månader igen!
/ß
Nu har magin brunnit ut
Men nu är det såhär, och det kanske till och med är det enda rätta. Jag kan vara jag och jag kan säga till en kille att jag tycker att han är så himla söt. Och jag kan skriva till någon för att han är så snygg att jag får ont i magen och jag kan bli generad för att någon smeker min hand försiktigt när han frågar mig om jag vill ha hjälp att bära. Och jag kan le en extra gång åt den där snygga killen på jobbet för att han tittade på mig och log så fint. Jag kan göra allt detta utan att få dåligt samvete. Men ändå så saknar jag dig så himla mycket. Och jag är så himla arg på oss, för att vi inte stod ut. Tog tag i det. Och jag är arg på dig för de där elaka sakerna du sa precis innan det hände och just därför vill jag inte få dåligt samvete för att jag dog lite inombords när han på jobbet sa att jag är söt. Men jag får det, så himla mycket. Men det är slut och det var du som ville det!
I själen din, ja långt långt in, ekar tonåringens vrål
När jag tänker tillbaka på mitt 20 åriga år så minns jag det som mycket omtumlande såklart. Uppbrott och flytt hemifrån, nya jobb och egen lägenhet.
Men när jag tänker tillbaka på min tonår så känns det så jävla skönt att den äntligen är över och aldrig kommer igen. Mörka, destruktiva tonåren när allt var så svårt, jag hade ingen aning om vem jag var fast jag trodde att jag visste exakt vem jag var.
Jag kände mig vuxen och förlorade oskulden till en kille som har samma namn som en känd fisk. Livet skulle aldrig bli lättare och inte svårare, så tänkte jag varje dag.
Fick panikångest av klassrum och skolkorridorer och skolkade hälften av skoldagarna. Fast hemma var jag nästan aldrig.
Började rida hos min kusin på världens finaste häst och började att hitta tillbaka till mig själv lite.
Gick upp i vikt och började på riktigt att känna mig glad och stolt över mig själv.
Flyttade till ett underbart litet kollektiv och kom bort från hålan jag bodde i, hittade nya vänner och drack mig full varje helg.
Blev kär på riktigt för första gången när jag hade fyllt 18 år och fick underbara varma händer att hålla när jag frös under våra milslånga promenader. Fick låna skor när mina var blöta och hade kvar dem flera månader efter att han hade sagt att han inte ville ha mig. Låg på golvet och grät i två timmar och panikringde min bästa killkompis som sa "Var ledsen, det är lugnt. Jag kommer!"
Sedan var livet kaos och nio månader senare var det lättare att andas igen. Träffade Samuel och visste inte alls vart denna underbara, konstiga människa kom ifrån och störde mig på att han kunde få mig att skratta som ingen annan. Blev kär och ihop. Och förstörde allt under ett halvår med flera olika misstag.
Tog studenten och flyttade hem.
Började jobba istället för att gå till skolan varje dag och då blev dagarna mycket lättare. Livet blev mycket lättare. Sedan tog tonåren slut och den får aldrig, aldrig komma tillbaka.
Hejdå.
Ikväll säger vi hejdå till några tjejkompisar som skall åka till Norge och söka lyckan. Det känns samtidigt väldigt sorgligt som jag är glad för deras skull.
